The Zutons – Tired of Hangin' Around

Deltasonic/EMI
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006)

Tired of Hangin' Around visar upp några typiska karaktärsdrag för en andraskiva från ett band vars debut överraskande blivit en prisbelönad försäljningssuccé (i The Zutons fall en Mercury Prize-nominering och 600 000 sålda ex bara i England). Men också några otypiska. 

Som seden och marknadsföringsstrategerna kräver går det lätt att känna igen sig på uppföljaren. Samma genomsmarta pop, proppad med anekdot- och karaktärsfyllda texter, myckna vokalstämmor och lättrallade popmelodier, vassa gitarrer och otidsenliga saxofoner. Men till skillnad från hur det brukar gå till är låtarna inte bara mer koncentrerade den här gången, de är dessutom mer hitmässiga och rent ut sagt bättre. The Zutons brände inte sitt krut första varvet, och med meriterade Stephen Street i producentstolen är det lika mycket ett underhållande referenspussel som en skitbra popskiva. 

You've Got a Friend in Me sjunger David McCabe, och låter bara en aning mer väluppfostrad än Dave Davies I'm Not Like Everybody Else. Kinks och Madness är uppenbara referenser inte bara för textkonstruktion och vokalharmonier, och Madness är en lika tydlig utgångspunkt. Om inte annat så åtminstone för att The Zutons använder saxofonen som ett avgörande melodieinstrument, precis som Camdens hjältar brukade göra. När The Zutons som i It's the Little Things We Do kombinerar sånt med pigg rytm som till slut slår över i den Motown, medan inte bara Liverpool-dialekten påminner om en mästarsångare och berättare som Ian McNabb är de svåra att överträffa. 

Den suggestivt svängiga Albyl-soulen i Valerie är effektivt smärtlindrande och samtidigt bländande kritvit, och The Zutons komplexitet och uppfinningsrikedom är aldrig in your face. Istället maskerar de effektivt sånt med den snyggaste upptempopopen, som Hello Conscience och skivans stompiga förstasingel Why Won't You Give Me Your Love?. Även om det kan tyckas överdrivet måste till och med The Smiths och The La's nämnas. I de vassa gitarrerna går det att hitta kopplingar mellan dem, men framför allt i ett låtmaterial där The Zutons förmedlar den euforiska känslan av att popmusikens källa aldrig kommer att sina.