Dra inte för stora växlar på att Azitas piano kunnat höras hos Bonnie ”Prince” Billy och Silver Jews eller att hon här lutar sig mot Chicagos finest för att understryka dramatiken i sin flygelpop. Det är habilt, jordnära och stundtals ganska fint, men till skillnad från sina tidigare uppdragsgivares musik ack så slätstruket och i längden riktigt trist.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
