If It Ain't Labrador It Ain't Worth A Fuck

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2007)

"My record company called me today

they said we're running out of records,

gonna need some hits to play

We need a popsong"

Så sjöng Wreckless Eric på sin Stiffsingel A Popsong (BUY 64). Några år tidigare hade Nick Lowe lovordat samma etikett i I Love My Label.

"I love my label

and my label put high hopes in me"

Relationen mellan skivbolag och å ena sidan artist och å andra sidan publik präglas sällan av ömsesidig kärlek, men det finns några skivetiketter som är större och viktigare än de enskilda artister, låtar eller skivor som finns i deras katalog. Deras minsta gemensamma nämnare är att de är sprungna ur en passion, och att de talas om med värme i rösten inte bara bland dammiga skivsamlare med skivnummerfixeringar.

Passionen och ömsesidigheten har visserligen inneburit att etiketterna aldrig kommit i närheten av den hänsynslöshet som krävs för de långsiktiga kommersiella framgångarna, men finsmakare har utan att fundera närmare tryggt kunnat köpa varje ny utgåva. Elektra. Tidiga Asylum och Rough Trade. Bomp! Stiff. Sarah. El.

I Sverige har vi bara sett det hos Stranded och möjligen hos Radium 226,05, men nu är det hög tid att sortera in Labrador i den skaran. Deras tioårs- och 100-släppsjubileet firas med den vackra lilla lådan Labrador 100, A complete history of popular music (Labrador/Border), fullproppad med cocktailpop och en gnutta elektronik, men framför allt synthpop och indie i alla sina sprödaste popformer.

Med en låt vardera från varje skiva i katalogen finns det naturligtvis ett par återvändsgränder i form av band som Afraid of Stairs, Ronderlin och skojfriska Hanky and Panky, men de är påfallande få. Labradors storstjärnor The Radio Dept har med åtta spår, med sprillans We Made the Team som boxens avrundning, och det är på samma gång uppenbart varför de är på väg ut i galaxen och glädjande att de trots det stannar på sin lilla etikett.

Nästan lika mycket material får vi från Suburban Kids with Biblical Names, också så sakteliga på väg till internationell uppmärksamhet, och [ingenting] som håller indiefanan högt här hemma. Sveriges största men oförklarligt kommersiellt oförlösta poptalang Lasse Lindh är välrepresenterad, både solo och som synthpopiga Tribeca, och lika många spår får Pelle Carlberg på egen hand och med Edson. Hans Go to hell, miss Rydell är fortfarande den barnsligaste och charmigaste hämnden på en nedgörande recension någonsin.

Det finns gott om bortglömda pärlor, som Starlets I'm home, Leslies popexplosion Ignorance, Wan Lights Mercury Rev-ljudande The Astronauts och Douglas Hearts feedbackdränkta Expired. Den kanske allra vackraste pärlan i Labradors katalog är Laurel Musics klingande americanaballad Dreams and lies.

Johan Angergård själv tar upp en fjärdedel av utrymmet med sina olika projekt. Club 8 lyckades bäst i Saturday Night Engine, medan det länge är läge att avfärda Acid House Kings som ett plojband vars vimsiga cocktailpop bara kan uppskattas av japaner som aldrig hört talas om postironi. Bedårande This heart is a stone från 2005 vänder dock till slut uppochner på sådana resonemang, men det är med sina olika Legends-inkarnationer skivbolagsdirektören firar sina största triumfer.

Det mest upplyftande med Labradors box-manifestation är att det blir allt bättre ju längre fram i kronologin man kommer. Även om flera fullängdare de senaste åren tillkommit innan banden hunnit mogna till albumnivå, innehåller så gott som varenda utgåva sedan hösten 2003 minst en guldklimp, alla samlade här.

Det ger oss inte bara en låda rikedomar, det ger oss också en trygg förvissning om att Labradors riktiga guldålder fortfarande ligger i framtiden.

Annat kul i månadens retrohögar

Dexys Midnight Runners var som allra bäst 1981, efter Geno men innan stråkarnas intåg. Tre singlar fick uppsättningen ur sig, och några enstaka gig, innan musikerna tröttnade på Kevin Rowland. När allt det materialet nu samlas på The Projected Passion Revue (Mercury/Universal) är det årets första fullpoängsalbum. Om bara Universal kunde få ändan ur vagnen och släppa Kevin Rowlands första soloalbum på CD vore lyckan fullständig.

Poängen med japanska exakta miniatyrreplikor av vinylalbum är svårbegriplig, om den inte är konsekvensen av ett hemligt samarbetsavtal mellan skivbolagen och Synsam. Den som intresserar sig för kompletta kataloger med Doobie Brothers och Led Zeppelin (Warner) med allt från stansade omslagshål till papperskvalitet på innerpåse identiskt med originalutgåvans är samma person som har nått den ålder när det skulle krävts läsglasögon för att se låttitlarna även i originalstorlek. Hursomhelst är Warners återutgåvor ett utmärkt tillfälle att återknyta (eller lära känna, skulle de vara nya bekantskaper) kontakten med Michael McDonald respektive Robert Plant.

Men de sanna guldklimparna hittar man i motsvarande kompletta serie album från Paul Simon. Lite svårmotiverat kan det kännas att originalreplikorna innehåller bonusspåren som adderades i Paul Simon-boxen för ett par år sen, men vem är jag att klaga på sånt? Att du måste äga album som Paul Simon, Still Crazy after All These Years och Graceland vet du ju redan, men här finns också chansen att reparera den skada det innebar att avfärda den 10 år gamla musikalen Capeman.

Docent Död hade för smala slipsar, för mods-aktiga frisyrer och för mycket stämsång för att riktigt passa in i punkvågen. Det sket vi fullständigt i då, och det skiter vi än mer i idag, eftersom de hade de vassaste poplåtarna. Chick-e-chack, Bensin i blodet och Solglasögon, det visste vi, men att Stå på benen eller senare grejer som Sverige varken hör eller ser var så sjuhelvetes bra, det hade vi glömt. Jag tar mitt liv med popmusik 1980-2007 (Sonet/Universal) samlar dem, och de förbiseenden som gjorts vägs upp av en vidhäftad DVD, där vi påminns om deras framträdande på TVs på den tiden enda program med ny pop, AB Svensk Pop, och dessutom får vi Krig och kärlek, en novellfilm av Stig Larsson med Duton Adebayo (vart tog han vägen), och promos för till exempel försvenskningen av Princes Kiss.