The Hard Quartet - The Hard Quartet
Matador/Playground
BETYG 5 av 6
Stephen Malkmus behöver väl varken presentation eller Pavement-omnämnande? Emmett Kelly är The Cairo Gang och kommer dessutom med meriter från Bonnie "Prince" Billy och Ty Segall. Matt Sweeney från Chavez är en favoritgitarrist för till exempel Cat Power och Anna Ternheim. Och så Jim White på trummor, direkt från The Dirty Three. Med en så namnkunnig och egensinnig allstar-konstellationen hade det kunnat precis hur som helst. Och det är just vad det gör också, med ett strålande humör på den vingliga färden.
Thug Dynasty till exempel. En helt vanlig släpig blues, men den kläs i doowopkör, gatumonologer värdiga Lou Reed och en snirklig The Doors-leadgitarr. Hur de får ihop det till en helhet övergår mitt förstånd, men det lyckas de med, och den är synnerligen underhållande dessutom.
Det är symptomatiskt för hela albumet. Visst går det att höra spår av herrarnas dagjobb, särskilt Malkmus går att känna igen både från Pavement och från The Jicks, och Bicycle Rider låter som något överblivet från Matt Sweeneys samarbeten med Will Oldham. Men helheten är ny och egen, och även om det går att leka pricka-referens-leken är det ändå den skeva och skiftande helheten som uppstår i den lekfulla kombinationen av referenser som är grejen. Man kan anta att många av låtarna har uppstått snabbt och inom ramen för projektet, och det låter som att rätt mycket är spontana förstatagningar där fel och brister är en del av dynamiken.
Basen för skivan är en palett av musik som låter som den är inspelad mellan 1971 och 1978, och även om allt är lite småflummigt och löst i kanten tillåter de sig att dra i en hel del olika musikaliska riktningar. Trippelgitarr-riffen som bygger låtar som rivstarten med snabba Chrome Mess och därpå följande Earth Hater är stenhårda och skarpt förvridna genom effektboxar, men om band som Mountain skulle kunna vara åtminstone utgångspunkten där spårar det sedan snabbt i iväg på andra halkbanor. Heel Highway låter som Doug Yules sena popversion av Velvet Underground, Rio's Song har en vänligt loj groove som Pugh på Ja dä ä dä, medan åtminstone första halvan av i Action for Military Boys är en fin blinkning till tidiga Roxy Music.
Renegade låter de skramla i väg i snabb och ostyrig CBGB's-punk, och mycket kärleksfullt gör de renodlad Alex Chilton-pop i Our Hometome Boy. För att ingen ska missa Alex Chiltons betydelse för The Hard Quartet slänger för säkerhets skull Big Star-låttiteln Stroke it Noel som i förbigående i texten till Sin Deal Rats, Lägg till det en fin stilla akustisk visa i Jacked Existence, och som grädde på moset återskapar de med en rejäl glimt videon till The Rollings Stones Waitin' On A Friend scen för scen i sin videon till Rio's Song (något som för övrigt även Jesse Malin gav sig på i sin video till Todd Youth för ett par år sedan).
Oberoende av vilka infall The Hard Quartet bejakar har man som lyssnare lika kul som de själva verkar ha. Eller åtminstone närapå.
Av Patrik Forshage
4 oktober 2024