The The - Ensoulment
Cineola/Playground
3/6
This Is the Day. Uncertain Smile. Det var två av de låtar jag lyssnade allra mest på 1983, och liksom sitt moderalbum Soul Mining är det också musik som har stått sig under decennierna. Det beror på att det är soulfulla smarta popsånger med odödliga melodier, och med produktion som med gitarrer och synthar liksom stod över sin samtids ljudnorm. Det beror också på att Matt Johnsons introspektiva reflekterande texter var så personliga att det gick och går att relatera till dem, och på att Matt Johnsons varma röst hade en nästan Leonard Cohensk förmåga att komma nära och övertyga.
Men det var 1983, och även om det fanns höjdpunkter efter det - framför allt hans därpå följande album Infected - så blev det längre mellan de riktiga höjdpunkterna. Låtar och produktion var inte längre så unika, och texternas försök att ta sig an internationell storpolitik hade inte samma förmåga att gripa tag. Tematiska coveralbum och eleganta soundtracks har varit fint och bra, tack så mycket, men passionen har fattats. När han så gjorde en kortare comeback-turné för sex år sedan stod det påfallande klart var och när han hade haft sin storhet, i synnerhet om man som den här skribenten hade turen att se honom när musikerkollegan Zeke Manyika från Soul Mining gästade hemma i östra London.
När Matt Johnson nu återvänder med det första riktiga The The-albumet på 25 år var ändå förhoppningarna höga, även om det hade varit orimligt att tro att det var sin högsta nivå han skulle hitta tillbaka till. Särskilt som en större halsoperation innebar att man kunde befara att den där Rösten hade minskat i kraft. Men med djup och övertygelse kommer Matt Johnson fortfarande tätt intill och barytonviskar sina väl valda ord. Det är inte där problemet med Ensoulment ligger.
Istället är det de tre andra områdena som gjorde Soul Mining så exceptionell 1983 som allihop fallerar här. I någon mån gäller det produktionen. Det som stack ut så i den digitala eran var kombinationen av tidens digitala möjligheter ihop med luftiga akustiska instrument - ett munspel istället för ett synthsolo, riktiga trummor där andra lekte med elektroniska pads, en ståbas istället för en digital. Allt det där känneteckna Ensoulment också, och i twangiga inledningsspåret Cognitive Dissident är det riktigt snyggt och suggestivt. Men det är inte lika sensationellt som det var för 40 år sedan, bland annat för att resten av musikvärlden inte ser ut som den gjorde då.
Låtmaterialet är ett större problem. I den mån vi nu kan tala om låtmaterial. För ofta handlar det faktiskt inte om låtar på Ensoulment, det handlar oftare om ett oförlöst riff, ett beat och arrangemang utan melodier. Det är inte låtar utan plattformar och pulpeter för Matt Johnson att suggestivt kunna föreläsa från. Fina Life after Life liksom Some Days I Drink My Coffee By The Grave Of William Blake är undantag, men det är ont om faktiska låtar på Ensoulment.
Då återstår texterna, och där har Matt Johnson helt andra ambitioner idag än han hade 1983. Varför vara subtil och personlig i sina skildringar av vare sin passion, insomna eller mänsklig osäkerhet, när man som här har konstruerat så här rejäla plattformar att föreläsa från? Från dem beklagar han hur England förändras. och där pekar han ut konspirationerna och etablissemangets lögner. Ibland låter det vänster och ibland låter det reaktionärt, lite sådär som när din äldre släkting efter ett par groggar triumfatoriskt ropar ha! och debatterar med TV-nyheterna om hur han VET att sakernas tillstånd EGENTLIGEN är. Det är världspolitiska spörsmål, det är Englands relation till USA som spanar från skyn och sprider virus, det är covid och myndigheter, det är utbildning som indoktrinering, det är kungahuset och partierna, det är sociala medier och etablerad massmedia - när man ändå har fått ordet måste man ju ändå passa på att säga ett och annat sanningens ord.
"Uncertain emotions force an uncertain smile" sjöng Matt Johnson 1983. Hur mycket attraktivare var inte det än den här sortens medelålders tvärsäkra mässande?