Tomas Andersson Wij - Stjärnorna i oss

Metronome/Warner

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2004)

En del artister formulerar gärna manifest kring sin musik, och Tomas Andersson-Wij är en av dem. Efter år av poppiga visor förklarade han inför förra skivan att han inte längre hade något till övers för singer-songwriters, eller "bakåtsträvare" som han kallade dem. Den här gången har han gjort ett "balladplatta", eftersom han "alltid gillat... just de lågmälda skivorna". Ombytlighet och tvärsäkerhet, sånt brukar känneteckna dem som är fullständigt uppslukade av sitt eget skapande, och det behöver inte alls vara negativt, tvärtom. 

Ingen är lika personlig i sina texter som Tomas Andersson-Wij. Han sätter en ära i att lämna ut sin vardag, sina barndomsminnen från Aspudden, sina religiösa reflektioner, hela sin identitet. Dessutom är han skicklig på att bygga vemodiga stämningar med vackra luftiga arrangemang. Så varför känns han inte angelägen? 

Trots storslagna programförklaringar utvecklas inte Tomas Andersson-Wij särskilt mycket. Hans vispop lunkar på som alltid vare sig han fördömer eller bekänner sig till ballader, den här gången möjligen en aning mer tystlåtet akustiskt än senast. De privata texterna, både de uttalat samhällskritiska som skildringen av den gömda flyktingens öde i Sommaren 77 och de poetiska metaforerna kring relationer - "...en sorts kärlek/en rondell av obesvarade böner" - blir märkligt platta och ointressanta. Bara den suggestivt berättande moderna talking blues-tristessen i En blues från Sverige från höstens EP bränner till, men den gör det å andra sidan ordentligt. 

Stjärnorna i oss formulerar Tomas Andersson-Wij till och med något han beskriver som sitt livs-måtto, för den som är intresserad. Men förvänta dig inga revolutionerande uppenbarelser där heller.