Why Don't You Smile Now: Lou Reed at Pickwick Records 1964-1965 

Light in the Attic

Betyg 6 av 6

1964 var Lou Reed 22 år gammal, och hade just lämnat universitetsstudierna på Syracuse University i norra New York utan att få snurr vare sig på sina litterära ambitioner eller sina musikaliska. Musikaliskt var han nog faktiskt redan en avdankad rockwannabe med en flera år gammal förbisedd sjutumssingel som enda merit när han flyttade in till NYC och för sin brödföda tog jobb som låtskrivare på Pickwick Records.

Chansen kom via kontakter, hans gamla managers flickväns kusin kände någon som kände någon. Och för den som hjälpligt kunde spela gitarr och svänga ihop en låt enligt standardrecept var uppdraget tydligt - skriv låtar som låter som topplistornas hitlåtar, och ge dem titlar som påminner om hits och aktuella trender. Det ingick också i uppdraget att snabbt och billigt spela in låtarna så att man raskt kunde pressa singlar och samlingsalbum med fejkade bandnamn och för rådande toårstrend förpacka dem för att dra in några snabba dollar. Antingen som snabbpressade singlar eller som utfyllnadsspår på samlingsalbum där någon etablerad artist utgjorde skyltfönster. Konstnärlighet, egna idéer? Glöm det, grabben, sånt får du hålla med på fritiden.

I stallet fanns tre andra låtskrivare, och kraven stipulerade att alla låtar som framställdes skulle ha alla fyra som kompositörer, förutom den unge Lewis Reed också Terry Phillips, Jerry Vance, och Jimmie Sims. Det var ett sätt för Pickwick att försäkra sig om att det inte blir några konstigheter i fråga om konstnärliga ambitioner eller personliga infärgningar kanske, och har sedan dess utgjort ett arkeologiskt problem i arbetet med att identifiera var Lou Reeds insatser fanns.

Men Lou Reed var Lou Reed, redan då, och det gav en del oväntade och mer eller subtila egenheter. Inte så att det påverkade skivornas kommersiella potential - egentligen hade det nog kunnat låta hur som helst i närheten av rådande trend, eftersom försäljningen snarare handlade om bondfångeri än kvalitet. Men på flera ställen går det att identifiera den säregna karaktär som Lou Reeds musikskapande kom att få bara något år senare när hans startade The Velvet Underground, och ända fram till hans död 2013.

Hans röst är tydlig som leadsångare på många ställen, och går med lite större osäkerhet att identifiera på ytterligare låtar, och hans gitarrfilosofi är så påfallande på flera ställen att någon i företagsledningen kanske ändå borde ha påpekat det. Tacksamt nog slank alltså låtar som Cycle Annie, där Lou Reed kallar sig The Beachnuts, och You're Driving Me Insane under namnet The Roughnecks igenom strömlinjeformningen.

Faktum är att man kan argumentera för att det faktiskt går att höra ögonblicket när han startade The Velvet Underground bland dessa bagateller. Titelspåret, från en rar sjutumssingel med några av Lou Reed studiekamrater från Syracuse University (bland dem Mike Esposito, senare i The Blue Magoos) är skriven av annan konstellation än standarduppsättningen, och den var Lou Reeds första samarbete med John Cale.

De hade träffats när Lou Reed fått uppdraget att sätta ihop ett band för några livespelningar relaterade till singeln The Ostrich, som finns med här och som var Lou Reeds rätt udda försök att skriva en låt för att starta en dans-craze, såsom var på modet då. Men där andra hittade på danser som hette The Bogaloo eller The Monkey kallade Lou Reed alltså sin dans för The Ostrich, och i textens dansinstruktioner ingick bland annat att stampa på sitt huvud.

Av svårbegripliga skäl blev singeln något av en mycket lokal hit, och Lou Reed som hade skrivit låten, som hade stämt gitarren experimentellt och arrat ett garagesound som skorrade och surrade bakom vad som lät som en vild hemmafests glada tjut, blev erbjuden att som The Primitives, såsom bandnamn på singeln hade satts, göra något gig. Genom skulptören Walter De Maria, som ställde upp som trummis, kom han i kontakt med avantgardemusikerna John Cale och Tony Conrad, som båda gillade den experimentella dimensionen, och dessutom behövde lite extrapengar. Där las grunderna till vad som snabbt skulle utvecklas till The Velvet Underground.

Bootlegarkivister har gjort försök att samla ihop Pickwickinspelningarna förr, men aldrig kommit i närheten av det omfång som Lights in the Attic åstadkommer här. Basen utgörs av sex låtarna från originalalbumet Soundsville!, ett för Pickwick typiskt sätt att göra ett "samlingsalbum" där samma fyra herrar (och ibland någon ytterligare musiker) under olika bandnamn spelade dagsaktuella låtstilar. Som The Beachnuts kunde de leverera hippa surf- och hotrodlåtar, som Jeannie Larimore kunde de leverera girlgroup-drama, och som The Hi-Lifes kunde de erbjuda Motownsoul. Ibland är förebilderna så påfallande att det rimligen hade kunnat inledas rättsliga processer, kanske inte av The Brill Building-låtskrivarna för metod eller av Phil Spector för överlastade produktioner, men av Motown för omskrivningen av Dancin' in the Street till Pickwickvarianten Soul City.

Här har de sex spåren kompletterats med ytterligare 19, varav flera men inte alla varit kända Lou Reed-relaterade singlar eller spår till udda samlingsalbum. Eftersom det varken fanns tid eller intresse för subtiliteter eller finesser med den produktionstakt som erfordrades, har låtarna lastats med vokalharmonier och andra standardknep och skrammel, och i det har kännare och experter ofta haft svårt att identifiera Lou Reeds röst eller gitarr. Men med mycket vilja och en hel del tålamod går det att urskilja Lou Reeds röst bland annat i en ganska olidlig tolkning av The Beach Boys Little Deuce Coupe, under namnet The Surfsiders.

Musikaliskt svajar det alltså rejält på sina håll på Why Don't You Smile Now, av naturliga skäl, det rör sig som konstaterats ofta om snabba throwaways och bagateller utan andra avsikter eller ambitioner än några snabba dollar. Betyget här är tveklöst ett överbetyg om det bara är musiken som avses.

Men Why Don't You Smile Now är också ett exemplariskt musikaliskt arkeologiprojekt som sätter normen för alla sådana för decennier framåt. Lou Reed- och The Velvet Underground-experter har ägnat decennier åt att försöka utreda vilka av Pickwickspåren utöver de uppenbara som bär Lou Reeds märke, som låtskrivare, som sångare eller musiker. Med den här samlingen har en hel del av dessa frågetecken rätats ut, och dessutom har en tidigare outgiven låt kunnat spåras och inkluderas, i form av Sad, Lonely Orphan Boy med The Beachnuts som angiven artist. 

Nu undrar man ju om det finns fler gömda godbitar ännu djupare i Pickwickarkivet?

Av Patrik Forshage

7 september 2024

Låtlista

1. The Ostrich - The Primitives
2. Cycle Annie - The Beachnuts
3. I'm Gonna Fight - The Hi-Lifes
4. Soul City - The Hi-Lifes
5. Oh No Don't Do It - Ronnie Dickerson
6. Love Can Make You Cry - Ronnie Dickerson
7. Teardrop in the Sand - The Hollywoods
8. You're Driving Me Insane - The Roughnecks
9. Sneaky Pete - The Primitives
10. Wild One - Terry Philips
11. Really - Really - Really - Really - Really - Really Love - Spongy and The Dolls
12. Soul City - The Foxes
13. Ya Running, But I'll Getcha - The J Brothers
14. We Got Trouble - Beverley Ann
15. Why Don't You Smile - The All Night Workers
16. Johnny Won't Surf No More - Jeannie Larimore
17. Tell Mamma Not to Cry - Robertha Williams
18. Maybe Tomorrow - Robertha Williams
19. Flowers for the Lady - Terry Philips
20. This Rose - Terry Philips
21. Surfin' - The Surfsiders
22. Little Deuce Coupe - The Surfsiders
23. Sad, Lonely Orphan Boy - The Beachnuts
24. I've Got a Tiger in My Tank - The Beachnuts
25. What About Me - Ronnie Dickerson

Spår 1 och 9 på sjutummare, Pickwick City PC-9001, 1964
Spår 2 från albumet Out of Sight! - Design Records SDLP-269, 1967
Spår 3-4, 7-8, 16 och 24 från albumet Soundsville! - Design Records/Stereo Spectrum SDLP-187, 1965
Spår 5-6 och 25 från albumet Maxine Brown - Irma Thomas - Spin-O-Rama KS-426, 1964
Spår 10 och 19-20 från albumet Swingin' Teen Sounds of Ronnie Dove & Terry Philips - Design Records/Stereo Spectrum SDLP-186, 1964
Spår 11 på sjutummare, Bridgeview BV-7001, 1965
Spår 12 på sjutummare, Bridgeview BV-7000, 1965
Spår 13 från albumet The Four Seasons / Neil Sedaka / Johnny Rivers / The J Brothers - Design Records/Stereo Spectrum SDLP-185, 1964
Spår 14 på sjutummare, Showcase SH-9805, 1966
Spår 15 på sjutummare, Round Sound RS-1, 1965
Spår 17-18 på sjutummare, Uptown 707, 1965
Spår 21-22 från albumet The Surfsiders Sing The Beach Boys Songbook - Design Records SDLP-208, 1965
Spår 23 tidigare outgivet. 

Lou Reed Archive

Här finns det föredömligt hanterade Lou Reed-arkivet hos New York Public Library, donerat av hans hustru Laurie Anderson 2017.