Califone - A Villager’s Companion
Jeaulous Butcher/Border
BETYG 5 av 6
För drygt ett år sedan släppte Califone albumet Villagers, och nu kommer dess partner. Att det är inspelningar från samma sessioner som plockats upp ur slasken bådar inte gott, men det blir snabbt tydligt att det inte var kvalitetsorsaker som gjorde att de ratades första varvet, utan kontextualitet.
Hela tiden är det lågmält och ödsligt, men under ytan puttrar ofta stilla elektronik, ökentwang-gitarrer och halvkvävda blåsansatser medan sångerna drar i många olika riktningar. Burn the Sheets. Bleach the Books låter som en outtake från Bowies Berlintrilogi, inklusive frisläppt Frippsolo, medan de stora pianoballadsambitionerna som inleder A Blood Red Corduroy 3 Piece Suit strax faller isär i ödsliga ljudfragment av radioröster, harpa och bara tystnad.
Inledande Every Amnesia Movie med dov elektronik och kontrabas bland jazzdetaljerna har en puttrande soulkaraktär likt Tindersticks senaste album, och med ett deprimerat allvar inte långt Matt Berninnger efter suckar Tim Rutili att "when have I ever given anyone what they want?".
Men det är vad han faktiskt gör här, i den dammig folksångsiakttagelsen Gas Station Roller Doggs för slidegitarr om kostutbudet utmed vägen mot just ingenting, i Jaco Pastorius där jazzbasisten besöker Tim Rutilis drömmar för att diskutera både de negativa och de positiva aspekterna av att vara amputerad i Hollywood och i The Bullet B4 the Sound som börjar som en stilla Neil Young-ballad men snart smyger iväg i milt svänging Lambchop-riktning.
Mest traditionell americana finns i de två avslutande covers som ursprungligen var avstampet för hela Villagers-arbetet, först Mecca Normals The Family Swan och sedan John Prines odödliga Crazy as A Loon. De bryter av och känns kanske lite redovisningsskyldigt påhängda i sin konventionalitet, men det gör egentligen inget. För spretigheten som blir en konsekvens av ihopplocket av överblivna rester är också en del av skönheten, helt konsekvent med Tim Rutilis fragmentariska och svårtydda texter och sånger. Ihopsatt så här bildar de en krackelerad vacker mosaik av weird america för 2025.
Av Patrik Forshage
26 februari 2025
Skivrecension