Joel Alme tänker inte schabbla bort det

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012, som en del i artikeln ASKAN ÄR DEN BÄSTA JORDEN)

"Det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget." Orden kan verka klyschiga, men så är det ju ofta med sanningar. Och Markus Krunegård är inte den enda som vet om att askan är den bästa jorden. Nöjesguiden har talat med tre artister som förlorat något viktigt, genom dödsfall, sjukdom eller flytt, men som alla tre har använt sina förluster för att komma ut starkare.

Hedonism och medial arrogans har Joel Alme lämnat bakom sig. Men längtan hem till Göteborg gör fortfarande ont.

Det är lite nervöst att stämma möte med Joel Alme. När han i andra artiklar beskrivit sina hedonistiska perioder har han framstått som skrämmande, och tidiga intervjuers kombination av dissningar av kollegor och romantisk språklig storslagenhet har fått honom att framstå som arrogant. Det är delvis Nöjesguidens fel.

– Det där med hype. Nöjesguiden var ju en av dem som drog igång det. Jag kunde inte styra. Jag lockades med i samtal som blev för drastiska, och jag sa saker som jag ångrade. Jag fick lära mig att vara mera försiktig.

Vad ångrar du, till exempel?

– Jag var trött på indiescenen som den såg ut då, och bland annat i Nöjesguiden presenterades jag för en massa artister som jag sågade ganska dumt. Numera struntar jag i att prata om sådant jag inte gillar.

Av den arrogans som då tog över titt som tätt finns inte minsta antydan hos Joel Alme 2012. Tvärtom.

– Jag läser det som skrivs om mig, och usla recensioner kan påverka ordentligt. Jag får riktigt dåligt självförtroende av sådana.

Oron inför reaktionerna på A Tender Trap är jobbig.

– Jag kan verkligen må jättedåligt, på riktigt. Blir det skräp känns det som om jag har svikit bandet, familjen, skivbolaget. Allvarligt talat, jag vågar knappt svara i telefon. När jag lyssnar på skivan känner jag mig nöjd, men jag vill ju inte svika några framför allt familjen. Jag har dåligt samvete gentemot dem, de får offra mycket både ekonomiskt och när jag är ute och reser mycket. Men hela grejen med att arbeta med musik är väldigt instabil. Fördelen med det är ju att topparna är så höga.

Nackdelen borde ju följaktligen vara att dalarna är väldigt djupa.

– Mm. Jag tänker hela tiden att jag inte får sumpa det här nu, för barnens skull. Jag måste bita ihop. I min familj finns det förstås exempel på hur det går när man sumpar det. Det är något jag tänker på nästan varje dag.

Den där viljan till ansvarstagande tycker jag mig ana är centrala drag hos dig. När du spelade hockey hade du lagets mest ansvarsfyllda roll, och som soloartist finns det ingen att dela skuld med.

– Det är sant. Som barn var jag väldigt rastlös. Det var inte ADHD, men… I laget sa jag "okej, jag kan vara målvakt", och sedan blev det så i elva år. Men det handlar lika mycket om en egoboost, för att hantera det dåliga självförtroendet. Jag kan liksom bara få den där kicken genom att vara längst fram, personligen ansvarig.

Nu är det lugnare.

– Jag har en familj, jag vet vad jag kan, jag kan slappna av. Det är fortfarande viktigt att göra människor nöjda, men nu tänker jag bara på några i min närhet, inte alla möjliga okända. Men i relation till mina nära blir det desto viktigare att inte schabbla bort det, att vara nykter, att inte släppa inte ifrån mig något som inte bränner.

Med A Tender Trap är risken att orsaka närståendes missnöje obefintlig. De skira popmelodierna har iklätts en spröd barockdräkt, och Joel hymlar inte om sina förebilder.

– Left Banke, The Zombies, utan tvekan. Men jag tycker att det finns annat där också, som Frank Sinatra. Hans sätt att sjunga Joni Mitchells Both Sides Now har påverkat mig mycket. För mig är det melodierna som är det centrala med A Tender Trap.

Till sin hjälp har han haft ett fantastiskt band med The Amazing Christoffer Gunrup i spetsen. Men de får inte ta ut svängarna.

– Nej. Jag är bestämd med sådant. Det får inte finnas några färgade ackord. När det är sångpartier ska det vara enkelt bakom. Vi repar aldrig, och vi sätter låtarna i en enda tagning när vi spelar in. Då spelar musikerna enkelt, eftersom de inte är riktigt hemma i låtarna.

Det betyder inte att Joel Alme är en despot i studion.

– Jag är ju ingen kapellmästare. Om jag skulle säga åt till exempel Christoffer hur han skulle spela skulle han bara lägga ifrån sig gitarren och gå därifrån. Han spelar från hjärtat.

Men i sin nya hemstad har han aldrig riktigt lärt sig att känna sig hemma.

– Jag har nog inte gjort mitt bästa för att lära känna Stockholm, som den som kommer inflyttande frivilligt gör. Eftersom jag levde ett så kaotiskt liv tidigare har jag skapat mig en bubbla här, för att läka mig själv. Jag lämnar sällan Björkhagen överhuvudtaget.

Det är till Göteborg han längtar.

– Jag har ju vänner och familj där. Jag valde ju inte Stockholm, jag valde en person som råkade bo här. Och nu har ju barnen skola och dagis här, och det är ju inget man bara river upp dem ifrån. I början när Anna-Klara var nyfödd pratade vi om att hon inte skulle behöva växa upp och bli stockholmare. Jag vet, det låter ju löjligt när man säger det högt, men så sa vi.

Det är lätt att känna sympati med Joel Alme, och medan vi är på väg att avrunda vårt samtal och bege oss åt våra olika håll undrar jag var han hittar frid någonstans.

– Det får jag när jag glömmer av. När jag har dragit in lite pengar till familjen, efter en uppväxt av inkasso. När räkningarna är betalda. När vi sitter på balkongen en varm kväll och alla mår bra. När jag går med till skolan eller dagis, när jag gör middag, när vardagen flyter på. När jag är nöjd med en låt jag just skrivit, och lyssnar på den i freestylen medan jag springer ner och köper blöjor. Det är kontrasten till det strul som har funnits i mitt liv, och som hör till musiken.

A Tender Trap (Razzia/Sony) släpps den 9 maj.

Läs de andra två artiklarna under "Askan är den bästa jorden" med Loosegoats och Edith Backlund.