Paloma Faith: En intelligent kameleont

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2009)

En flamboyant och intelligent kameleont. Det är det första intrycket av Paloma Faith. Med sin integritet, sin exhibitionism och inte minst sina mäktiga Dusty-för-2010-låtar kommer hon att se till att intrycken blir fler under de kommande åren.

Det regnar i Stockholm den här eftermiddagen. Också. Sommarkänslan som var så påtaglig förra veckan är borta och utanför designhotellets fönster är det grått som i en Birro-pjäs. Men när en taxi stannar och Paloma Faith klättrar ur baksätet förändras hela bilden. I skyhöga klackar, med minst sex meter rött tyll under sin asymmetriska gula klänning och med en håruppsättning som är två fingrar i ansiktet på Isaac Newton suger Paloma Faith upp allt ljus och all uppmärksamhet, och omgivningens kontrastlösa gråskalor blir om möjligt än mer vaga. 

Det är frestande att påstå att alla som någonsin betytt något i populärmusiken varit extroverta, flamboyanta, för att inte säga exhibitioner. Det är frestande att stanna där i beskrivningen, och att sedan placera in Paloma Faith i den kategorin. Men det vore inte sant, och det vore inte att ens börja skildra Paloma Faith. 

Det täcker nämligen bara en tredjedel av kriterierna för de största artisterna. Oviljan att blotta sig själv, eller åtminstone att göra sin personlighet alltför tydlig, är ett lika viktigt kriterium. De största musikartisterna är också de största skådespelarna och de mest otåliga karaktärskonstruktörerna. 

"I'm a chameleon, I'm always in disguise", sjunger Paloma Faith på sin första singel Stone Cold Sober, och sällar sig bekvämt till den ypperliga tradition som hittills givit oss Jobriath, David Bowie, Grace Jones, Morrissey och – säga vad man vill – Alexander Bard. Flera av dem (dock inte den sistnämnde) är förebilder hon själv väljer att hålla fram när vi slår oss ner för ett samtal, och i den analysen fångar hon det tredje kriteriet, det som skiljer klåparna från genierna. Intelligensen. 

– Om det skulle vara ett problem att så många debuterande kvinnliga brittiska sångerskor vill ha uppmärksamhet just nu? Bara om man gör det till ett problem. Vi är ju så olika, och jag tror att det finns plats för alla, jag är inte som Lily Allen och snackar skit om folk. Och debutanter flödar det alltid av, även om en större andel av oss är kvinnor just nu. Du vet, engelsk press får det ibland att framstå som om det var någon särskild genre, "musik av kvinnor". Haha, du hör ju hur absurt det låter. 

Onekligen. Ähum. Jag menade inte så. Jag menade bara att ni är ganska många som jämförs med Amy Winehouse. Störs du inte av det?

– Jag har ju hållit på med det här länge. Jag höll länge på att sjunga standards och fyrtiotals-r'n'b på sleaziga klubbar i Soho och jag minns när Amy Winehouse debuterade. Min mamma ringde och skällde ut mig. "Där ser du, jag sa ju åt dig att du skulle skriva egna låtar istället! Nu kommer alla att säga att den där kvinnan var först". Det är helt ok, för det innebar också att musikindustrin fattade att det var värt att satsa på sångerskor som låter både oldfashioned och samtida, lite som Tim Burtons filmer ser ut. Samtidigt är det weird, för även om Amy Winehouse och jag har liknande utgångspunkt så tycker jag att jag har tagit musiken till ett helt annat ställe än hon har. 

Du var länge en osignad hype. Berodde det på att skivbolagen fruktar starka kvinnor?

– Nu är du där igen. Det har ju funnits en del starka kvinnor före mig, Grace Jones och Annie Lennox till att börja med. Nej, det handlar om andra saker. Jag hade fått höra att det var bättre att låta dem jaga mig än tvärtom och då fick man vänta. Men en dag snackade jag med en kille som jobbade på ett stort skivbolag och han sa att han gärna ville höra mig nästa gång jag spelade eget material live. Tur, svarade jag, jag har ett gig om två veckor, jag skickar en inbjudan. 

Men det hade du inte?

– Inte inbokat, nej. Men jag hade fem egna låtar, och jag fixade snabbt ett gig. 

Hur gick det då?

– På ett sätt blev det bra, som en del av mitt lärande. Jag tror man lär sig mycket mer av misstag än av succéer. 

Din tidigare burleskkarriär har du aldrig riktigt lämnat bakom dig?

– Jag höll länge på med något som heter The Whoopee Club i London. Och från allt jag gör fastnar det ju erfarenheter och idéer, så det är klart att burlesk-traditionerna syns i mina framträdanden och i mina kläder. 

Men inte dina dansstudier.

– Det är sant. De övergick i bredare studier. Jag fick min masterexamen i något som kallades Time Based Art, och som rymde allt om rörliga bilder, ljudkonst och scenkonst – scenografi, dramaturgi, ljussättning, och så vidare. Det bär jag med mig, och det är det som syns i mina skivomslag och i mina framträdanden. Budgeten kanske inte är så stor just nu, men varje scenframträdande ska vara unikt, och hela tiden ha en känsla av att vad som helst kan hända. Jag bodde i Sevilla under en period och uppträdde på gatorna och där finns det inga säkerhetsföreskrifter och brandregler. 

Unikt och halsbrytande är just vad det är när Paloma Faith kvällen därpå gör en showcasespelning för Stockholms jetset, och redan efter andra låten plöjer igenom publiken för att sjunga en låt balanserande på bardisken. Hennes band – nio personer inräknat tre grymma körtjejer – bär cocktail-partyuniform, och hon själv är klädd i svart latex, toppat med vinröd mantel och en krona av fjädrar och pärlor, och publiken drar efter andan och jublar lika mycket för det visuella som för de kaxiga Dusty-Springfield-för-2010-låtarna. 

Amanda Jenssen vid sidan av scenen, till exempel, ser hänförd och kanske en smula avundsjuk ut. Precis som vi andra vet hon att det här bara är början på en lång relation med Paloma Faith, en relation som kommer att kräva avsevärt större arenor än nattklubbskällare i framtiden.

Paloma Faith, Terry Gilliam och Tom Waits

Förutom sin burlesk-bakgrund, sin tid som assistent åt en magiker och sina år av högskolestudier hinner Paloma Faith med en del skådespelande dessutom. När vi träffas har hon nyligen avslutat inspelningarna av The Imaginarium of Doctor Parnassus, i regi av den lika excentriske Terry Gilliam.

– Verkligen! Men inte nog med det. Jag spelar Sally, en person som blir en av flera pjäser i spelet mellan Det Goda och Det Onda. Christopher Plummer och Tom Waits gör de rollerna. På tal om excentriker. Tom Waits är en av mina största idoler. Jag tror inte att det han visar upp år efter år är en roll, han är snarare multidimensionell men väljer att lyfta fram en sida av sig själv offentligt. Det kan jag känna igen mig i. Vet du, en gång under inspelningarna frös jag som en hund, och så frågade jag Tom Waits hur han som Kalifornien-boende klarade av det kylslagna vädret. "It suits my mood". Så svarade han. Kan man vara coolare än så?