Efter rollen i von Triers Antichrist är inte längre pappa Serge och mamma Jane Birkin de främsta säljargumenten vid Charlotte Gainsbourg-lanseringar. Och efter IRM kanske det skiftar igen. För med Beck som medkompositör, medproducent och duettpartner har hon åstadkommit en alldeles utmärkt skiva med dov mollpop tillräckligt smidig för de breda kretsarna och tillräckligt elektroniskt laborerande för leftfieldpubliken. Somt är franskspråkigt, annat på engelska, och allra snyggast är det på mörkt popiga och stråktunga (c/o Becks egen kändispappa) Le Chat du Café des Artistes.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
