The Flatlanders - Wheels of Fortune

New West/Playground
Betyg: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden feb 2004)

När The Flatlanders spelade in sin debut 1971 var de övertygade om att de hade något unikt att erbjuda världen. Det trodde inte skivbolagen, och inte förrän skivan blev allmänt tillgänglig 20 år senare stod det klart att The Flatlanders hade haft rätt. Men då hade trion redan dragit vidare på skilda håll och skaffat sig hyfsat framgångsrika karriärer var och en för sig. Butch Hancock som låtskrivargeni, Joe Ely som ärrad honkytonk-hobo, och Jimmie Dale Gilmore som gudabenådad sångare vars rösts vekhet utan överdrifter matchar Townes Van Zandts. 

På sin återförening Now Again för två år sen, genomförd mest på skoj för att tillfälle uppstod, snubblade de över sin gamla magi, och den här gången var världen redo. Så efter sin första turné, drygt 30 år efter bandets bildande, har de slagit sina påsar ihop på riktigt och blivit det permanenta band de tänkte sig från början. Tyvärr. 

Nu är det all work and no play som gäller, och den avslappnade glädje och entusiasm som lyst så klart på The Flatlanders tidigare inspelningar, och på stora delar av medlemmarnas egna alster, lyser här bara med sin frånvaro. 

Likt de återföreningar en supergrupp som Crosby, Stills, Nash & Young med jämna mellanrum envisas med, tydligt uppdelade i medlemmarnas separata, och med undantag av Neil Youngs bidrag, helt olyssningsbara delar, är Wheels of Fortune en mycket löst sammansatt historia. Varken Joe Ely eller Butch Hancock har med sig sin själ, och deras trötta bluesrock och näst intill parodiska country låter trött, rutinmässig och oinspirerad. 

Bara två gånger får de till det, i sorgsna Neon of Nashville och stompiga You've Got to Go to Sleep Alone. Annars är Jimmy Dale Gilmore ensam om engagemang med sina fyra-fem sång-insatser. Med den ljuva stämman kan han sjunga vad som helst och få lyssnarens hud att knottra sig, och ett par av hans countryballader, ett twang-exempel och ett smart honky-tonksvar på Eddie Cochrans Cut Across Shorty är det enda skälet till att skivan inte hamnar i raka-vägen-till-närmaste-skivbörs-högen. 

"We didn't want to go another thirty years before we made a record," motiverar Joe Ely skivan. Det kanske hade varit att föredra.