The Velvet Underground & Nico (Super Deluxe Edition)

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2012)

Ingen skiva i världshistorien har fått en mer omvälvande omvärdering än The Velvet Underground & Nico.

När den först släpptes, i mars 1967, möttes den av tystnad. Radio ville inte spela den och det mesta av den ganska avmätta marknadsföring som skivbolaget Verve försökte sig på avböjdes av tidningar som reagerat på rättframma texter och ett skivomslag som kunde väcka ekivoka associationer. Den låg på Billboards 200-lista några veckor, men aldrig högre än plats 171. Bara någon enstaka musiktidning recenserade skivan. När en stämning från skådespelaren Eric Emerson, vars ansikte projicerats mot bandet på skivomslagets baksidesfoto, landade på skivbolagets bord drogs skivan helt sonika in helt och hållet.

Men tiden ville annorlunda. Brian Eno (eller ibland Peter Buck) brukar tillskrivas ett citat om att det visserligen var få som köpte Velvet Undergrounds debutskiva, men att å andra sidan alla som gjorde det startade sina egna band. Fråga Jonathan Richman, David Bowie, Ebbot och Freddie Wadling, för att nämna några. På samma sätt har Václav Havel, demokratiseringskämpe och senare president i Tjeckien, vittnat om hur avgörande The Velvet Underground var för motståndskulturen i Prag under 1968. Och världens största skivbolag tror numera så mycket på skivan att man deluxe-behandlar den för tredje gången, nu som 6-CD-box (!) i coffeetable-format, med ett inte det minsta jämnt jubileum som tunn ursäkt.

Alltihop hade börjat med att Lou Reed slagit sig ihop med walesaren och avantgarde-musikern John Cale för att försörja sig på att mata tillfälliga musiktrender genom snabbt låtskrivande och inspelande av surflåtar, hotrod-låtar och låtar inom vilka andra genres som råkade vara veckans smak. Sterling Morrison var Lou Reeds studiekompis från universitetet i Syracuse, och tillsammans med ärkebeatniken Angus MacLise bildade de istället ett band som från sin skruttiga replokal på Ludlow Street tog avstamp i Dylans berättande sånger och i den radikala avantgardescenen för att skildra sitt allt annat än noll-tolerans-New York.

När Angus MacLise i protest mot vad han upplevde som en sellout (bandet hade accepterat ett förbandsgig) tog sina bongos, fingercymbaler och plåtburkar och drog till Indien bjöd man istället in lillasystern till en annan universitetskompis, mer för att Maureen Tucker ägde ett trumset än för hennes rudimentära Bo Diddley-trummande. Strax hade New Yorks konstavantgarde med Andy Warhol i spetsen slutit dem till sig, och de var en del av hans Factory-sällskap. När Andy med all sin auktoritet föreslog att bandet skulle låta den tyska modellen Nico sjunga med dem tvekade de visserligen, men inte tillräckligt för att sätta stopp för idén.

Tre låtar fick Nico - Femme Fatale, I'll Be Your Mirror och All Tomorrow's Parties. De två första är förrädiska med sin avvaktande men graciöst avväpnande stillsamma tilltal, och man föreställer sig att det uppfräschade ljudet borde vara som mest överväldigande just i spröda stycken som dem och Sunday Morning. Det är den inte. De är visserligen bräckligare än någonsin - ibland så att det gör fysiskt ont, fast på ett bra sätt, att höra deras skönhet falla isär - men de är likväl inte det mest sensationella med den här fantastiska utgåvans remastring. Istället är det The Velvet Undergrounds mer högljudda stunder, till exempel suggestionen i Waiting for the Man och Run Run Run som tjänat allra mest på tvätten. Tvärs emot vad Angus MacLise hade tyckt hade John Cale inga avsikter att popularisera den avantgardemusik han normalt ägnade sig åt tillsammans med LaMonte Young och innan dess John Cage. I Velvet Underground fanns snarare en ny väg att uttrycka samma konfrontativa experimentalism. Hans viola i Venus in Furs har alltid varit livsfarlig, men tillsammans med Maureen Tuckers obetvingliga exekutionstrummor är den nu långt bortom kontroll.

För Lou Reed var Ornette Coleman redan på den tiden lika viktig som Diddley, Dion och Dylan, och den geniala frijazzinspirerade gitarren i All Tomorrow's Parties placerar Nicos isande röst (här både i den slutgiltiga versionen med dubbla röstpålägg och en tidigare variant med en ensam och vekare stämma) långt tillbaka i uppmärksamhetsspektrat. Att avantgardestycket The Black Angel's Death Song rör sig i de kretsarna är en mer väletablerad sanning, men med sina två ackord är den på samma sätt som European Son med sin massiva dubbelgitarrfront och en djup bas (i synnerhet i en alternativ tagning, en och en halv minut längre än den som blev den slutgiltiga versionen) å andra sidan också själva grunden för all militant ljudkonfrontation som skapats sedan dess, med My Bloody Valentine som främsta apostel. En intressant detalj är att den Scepter Studio-tagning som finns med i boxen är näst intill exakt lika lång, trots att den ljuddestruktiva mangelfesten känns totalt okontrollerad.

Ändringen av inledningsraden i Heroin förlät John Cale aldrig Lou Reed för. "I don't know just where I'm going", sjunger Lou i den slutgiltiga versionen innan han driver upp tempot och sätter nålen i armvecket. Men sanningen var ju att han visste precis vart han var på väg, både med sin musik och med sin självdestruktivitet. I den alternativa versionen som finns med här är det tydligt hur klar för sig Lou Reed hade bilden. "I know just where I'm going, I'm gonna try for the kingdom if I can" inledde han där lakoniskt med huvudet fullt av dödlig arrogans, och halvvägs igenom sången kan han inte hålla tillbaka ett blasé skratt. Det var den kompromisslösa Lou Reed som John Cale bildat band tillsammans med, och att den personen försvann var en av orsakerna till att Cale hoppade av året därpå (deras konkurrens om Nicos gunst var en annan).

Andy Warhols produktion brukar avfärdas ganska snabbt. Visst. Omslagets banan - här åter i all sin skalbara och därunder naket rosa härlighet - bär ju hans signum, men i övrigt brukar man fnysande konstatera att även om hans namn öppnade (bak)dörrar på Manhattan åt bandet, och även om hans Factory var en självklar samlingsplats för dem, så hade han inte särskilt mycket med bandets sound att göra. Det är förstås uppåt väggarna.

För även om Warhols direkta inflytande på musiken var noll, och även om hans roll som producent sträckte sig till ett och annat positivt omdöme under inspelningarna, så är hans ande likväl allestädes närvarande i hur The Velvet Underground lät på sin debut. There She Goes Again till exempel, med sin tuggummi-variant till doowopkör, är en exakt musikalisk motsvarighet till den konst Warhol skapade under perioden. Banal, simpel, och så enkel att den blir grovhugget vulgär, och samtidigt omedelbar i tilltal och i estetisk övertygelseförmåga.

Därmed har samtliga låttitlar från världens viktigaste debutalbum nämnts, och om någon av dem var okänd för dig säger det avsevärt mer om ditt bristande musikintresse än om skivan. Den här deluxe-utgåvan rymmer alltså studioversionerna av dem, remastrade både i stereo och i mono, tillsammans med de lösa trådar i form av alternativa mixningar som redan funnits tillgängliga på tidigare återutgåvor. Men den rymmer också annat.

Nicos solodebut Chelsea Girl hör förstås hemma i sammanhanget. Den spelades in ungefär samtidigt som The Velvet Undergrounds debut, och bakom Nico är John Cale, Lou Reed och Sterling Morrison i högsta grad närvarande, både som låtskrivare och som musiker. Det är för övrigt en okänd 17-årig singer-songwriter vid namn Jackson Browne också. Liksom åtminstone delar av The Velvet Undergrounds debutalbum låg Tom Wilson bakom produktionen, och mot Nicos vilja la han till flöjter och stråkar så att skivan blev den sortens stilla visalbum som han var betydligt mer hemtam med.

Boxens nya sensationer kommer på den fjärde skivan. Där får den omsusade råmixen av de tidiga albuminspelningarna i Scepter Studios som dök upp på en loppis för mindre än tio år sedan en första kommersiell release. Flera av dem skiljer sig om inte väsentligt så åtminstone hörbart från de versioner vi är vana vid, och konsekvent i en råare och mer ursprunglig form. Dessutom finns här några fantastiskt spännande replokalsinspelningar från The Factory. Miss Joanie Lee är aldrig färdigställd lång jam, komplett med verser och omkväde, och vore mer än nog för att få varje The Velvet Underground-kännare (och vi har blivit många med åren) att jubla.Men där finns ett försök att låta Nico sjunga There She Goes Again, en tanke som snabbt och klokt övergavs lika snabbt, och dessutom finns där finns en mycket underhållande passage där Lou Reed med stigande irritation försöker lära Nico texten till Venus in Furs.

- Strike dear mistress, deklarerar han övertydligt.

- Dear mistress?

- Strike dear mistress and cure his heart.

De två sista skivorna upptas av en komplett liveupptagning av När The Velvet Underground spelade i The Valleydale Ballroom i Columbia, Ohio 1968 som en del av Andy Warhol's Exploding Plastic Inevitable. Den har i delar eller sin helhet funnits spridd på oräkneliga bootlegs, och ljudkvaliteteten här är på samma krävande låga nivå som tidigare inofficiella versioner. Med en atonal improviserad Melody Laughter som tålamodsprövande halvtimmesinledning och en lika lång avslutning med The Nothing Song är det kanske inte så konstigt att de hörbara publikreaktionerna är obefintliga.

Ändå är konserten ett omistligt tidsdokument av hur The Velvet Underground måste ha framstått strax innan de började implodera, innan John Cale slutade och Nico gick sin egen väg, även om vi får lov att föreställa oss de Andy Warhol-filmer, de Paul Morrissey-diabilder och den s&m-dans av Gerard Malanga och först Edie Sedgwick och senare Ingrid Superstar och Mary Woronoy som också utgjorde centrala delar av Exploding Plastic Inevitable-paketet.

Över sex CD är jubileumsutgåvan av The Velvet Underground & Nico med andra ord lika omistlig och överväldigande för The Velvet Underground-lyssnaren som den är obegriplig och på många ställen plågsam för den som inte hör till de frälstas skara. Men eftersom du läst ända hit antar jag att du hör till den förstnämnda gruppen.

Ännu mera överkurs

Räcker sedan inte den här megautgåvan har The Velvet Underground-releaserna duggat tätt de senaste månaderna. Halvofficiella liveinspelningar från La Cave i Cleveland 1968 är enbart för fanatikern, och det är förmodligen den tunga och dyra vinyllådan The Verve/MGM Albums från Sundazed också. Men med utöver remastrade monoversioner av debutalbumet och Nicos Chelsea Girlockså bandets andra och tredje album samt en alternativ idé om hur deras fjärde album borde ha låtit är den en fantastisk fin överkurs.

Nico fortsatte att spela in tillsammans med John Cale, och deras samarbete The End från 1974 hör till grundkursen. Den har nyligen släppts i deluxe-version, fullproppad med extra Peel-sessioner och livetagningar. Med Brian Eno och Roxy Musics Phil Manzanera i bandet är det ett strålande möte mellan New York-avantgarde, brittisk artpop och tysk tradition (även om den tidigare osläppta liveversionen av Das Lied Der Deutchen gott hade kunnat få förbli osläppt).

Missa för allt i världen inte heller John Cales nya album Shifty Adventures in Nookie Wood, som recenserats här.