Steget - Till längtan och horisonten

Våga Våga

BETYG: 5 av 6

Två konstanter har funnits på tre tidigare album med duon Steget. Nils Dahls karaktäristiska piano är en av dem, oberoende av om det handlat om pop, stilla jazzig visa eller ballader med soulnyanser. Matilda Sjöströms röst är den andra konstanten, klar, klockren och övertygande i sina betraktelser av vardag, relationer och små och stora känslor. Båda är expressionister som använder många toner och många ord, sådär som man gör när man är engagerad eller rentav passionerad.

Det har räckt väldigt långt, och det är basen också för Till längtan och horisonten. Men här händer mer ändå, och det lyfter Steget mot ytterligare höjder. Redan inledande Alla pratar om adderar en effektiv stråksektion som ökar dramatiken, medan Det e kanske sant suggestivt rullar fram med en tung elektronisk underton.

Soultonen får allt större utrymme, återhållsamt i den snabba poplåten HB och Skogar men desto mer explicit i den nostalgiska tonårsåterblicken Snea små kvarter. Med sitt mjuka funksväng med gott om utrymme för både gitarrsolo och varm elorgel påminner den om Jojje Wadenius Goda Goda och andra klassiska svenska grooves. I den avslutande indiedängan Snälla ögon vräker Steget på med mustigt soulblås i albumets mest omedelbara refräng.

Ändå är det inte det som gör att man tvångsmässigt sätter Stegets fjärde och hittills bästa album på repeat. För de gör sin ambivalenta pianoballad Vem ska rädda mig med en fyllig elegans och styrka som gör att man nästan börjar yra om Carole King, och när Matilda Sjöströms röst så blir lämnad helt ensam med pianot i Jag var där är det så vackert att man blir stum.

Av Patrik Forshage

8 april 2025

Skivrecension