Det sista man skulle förvänta sig från en gammal Idol-deltagare är väl en jordnära och mycket americana-influerad singersongwriterskiva. Men Idol var på intet sätt Lars Erikssons naturliga jaktmarker, tvärtom. Med en personlig och lite gnällig sångröst, fjärran från de anonyma och formbara röster som det programmet normalt prioriterar, sjunger han här utmärkta sånger med både bredd och djup.
Stundtals låter det som någon gammal Lenny Kravitz-demo, fast på ett bra sätt, även om det inte håller hela vägen. Console till exempel är förmodligen tänkt som en känslig ballad men blir ett trist återfall i den sortens slentrianballader som det där TV-programmet brukar luta sig tungt mot. Men det är tillräckligt bra för att fungera som ett tredje argument (visserligen med hundratals motargument under sju säsonger) för att inte allt Idol är av ondo.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
