The Mars Volta - De-loused in the Comatorium

Strummer/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2003.)

Ett tematiskt konceptalbum kanske kan fresta? Med en handling som handlar om de mentala äventyren med strider mellan ont och gott hos en person i koma? Symfonisk progressiv rock, där taktbyten är ett självändamål? Svulstig och extremt genomarbetad dramatik? Ett sant försök att elektriskt och digitalt rehabilitera en dinosauriegenre som vi trodde punken tog kål på en gång för alla? Inget för dig? Tänk igen. 

När At The Drive-In hade röjt runt ett varv för mycket tröttnade Cedric Bixler Zavalas och Omar Rodriguez-Lopez på all vrede och spräckte bandet. Tillsammans med Rick Rubin, och med Flea från Red Hot Chili Peppers i bandet, har de sedan dess arbetat med sitt storverk, där de velat få med så mycket musik - av alla slag - som möjligt. Under den timme det tar för Mars Volta att lotsa oss igenom De-loused in the Comatorium hinner de växla ett oändligt antal gånger mellan galopperande avantgarderock, jazzrock, ambitiös hårdrock, dub och till och med funk metal, något vi trodde var lika utrotat som begreppet temaskiva. 

Tempoväxlingarna, de ideliga taktbytena och blinkningar åt både hardcore och Miles Davis, helst inte bara i samma låt utan i samma takt, tar andan ur lyssnaren, men även om det är utmattande är det likafullt fullständigt fascinerande. Sådana tvära kast har inte hörts sedan Mr Bungles debutskiva, där Mike Patton levde ut vartenda musikaliskt fragment som inte rymdes hos Faith No More - och där rymdes mycket. 

Cedric Bixler Zavalas sång snuddar i några lugnare partier vid Mercury Rev, men oftare låter han som en blandning av Robert Plant, Perry Farrell och Russell Mael - han har till på köpet samma frisyr som den sistnämnde. Istället för symfoniorkestrar, som tack och lov lyser med sin frånvaro, är skivan fylld av fantasifyllda samplingar signerade Jeremy Wards, som följde eposets huvudperson i spåren och faktiskt dog omedelbart efter inspelningen. 

Men just nu går det inte att slita öronen från Mars Volta, eller att tappa uppmärksamheten ens under den sjunde lyssningen. De liknar ingenting annat. Är alla komatillstånd verkligen så här spännande?