De snurriga knäppigheterna i hans barnramsemelodier (eller snarare antimelodier), de obekväma rytmhackigheterna och de flamsiga ljud- och röstförvrängningsexperimenten är illa nog. Ändå är Ariel Pinks största problem inte det, eller ens att skivan låter som den är inspelad i en odiskad konservburk.
Det största problemet är en vimsighet som tyder på att Ariel Pink har en koncentrationsförmåga sämre än till och med Trumps, och det gör att han hanterar alla dessa dåliga förutsättningar på ett slarvigt, nonchalant och självgott sätt. Eftersom skivan är ett temaalbum baserat på Los Angeles-antihjälten Bobby Jameson – nä, du gör klokt i att inte fråga – flamsar Time to Live runt med en dålig The Doors-pastisch. Det är nästan lika oaptitligt som när han i Death Patrol sätter ihop lånade 70-talsdiscoljud med Kalle Ankaröster.
I Feels Like Heaven hittar han fina låtfragment, och i Another Weekend faktiskt en hel låt som är ok. Men i den här kontexten räcker det inte för att mildra haveriet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
