Ben Kweller - Cover the Mirrors

The Noise Company

BETYG: 4 av 6

Var och en hanterar sorg på sitt sätt, och Ben Kweller gör det genom att skriva fina melodiska hantverkssånger med sorgsna eller förtvivlade texter men kontrollerade uttryck. Den självkontrollen är sannolikt ett effektivt försvar i hanteringen av den obegripliga tragedin när Ben Kweller 2023 förlorade sin 16-årige son i en bilolycka.

Going Insane är en mild pianoballad som sätter tonen både för texternas mörker och musikens elegans, och i rockballaden Trapped intonerar han om "Broken bones, broken lives" och förstärker beskrivningen av saknaden med en stor välorganiserad stråksektion. Hur mörk texten än är i Depression, där Coconut Records som är Jason Schwartzmans sidoprojekt bistår, så är musiken smart välarrangerad och kontrollerad.

Optimystic är hård och larmig, med en fin popmelodi i botten, och ett optimistiskt visslande som emotsäger textens mörka budskap, medan Dollar Store med Waxahatchee på bakgrundssång är en elegant och effektiv gitarrdriven grungeattack

På några ställen spricker rustningen, som i spontana Park Harvey Fire Drill som är det larmigaste en artist kan åstadkomma med bara en akustisk gitarr. Med liknande sparsmakade intrumentering släpper även countryballaden Brakes en aning på kontrollen, och blir en av skivans finaste stunder som en direkt följd av det.

I avslutande Oh Dorian vänder Ben Kweller sig direkt till sin son, med stöd av av MJ Lenderman, och berättar rättframt och okonstlat om sin sorg och sin saknad. Där förmedlas smärtan och det griper tag på ett sätt som hantverksfokuset annars hållit undan för.

Av Patrik Forshage

5 juni 2025

Skivrecension