Så nära inpå The Tarantula Waltz

Under snart 20 år har Markus Svensson gjort musik som The Tarantula Waltz, och för den som har haft förmånen att följa utvecklingen i realtid ända från den unge energiske skivaffärsbiträdet Markus som stack åt kunderna cd-r-demos med Tarantula ("Waltz" tillkom senare för att hantera att han misstogs för hårdrock) är det påfallande hur mycket som har hänt under åren.

Den första intervjun vi gjorde var för för 17 år sedan, över en öl på Dick Turpin i Solna, och även om de yttre ramarna för samtalet är nära nog identiska nu, bara flyttade till Södermalm, så har Markus Svensson kommit desto längre i sin personliga och musikaliska utveckling. Den intensiva och inte helt sanningsenliga person han var då har utvecklats till en mogen, seriös och öppen person. Men hans engagemang är minst lika starkt idag, och det finns tydliga linjer hela vägen tillbaka till The Tarantula Waltz tidiga uttryck när vi ses för att tala om hans första skiva sedan Kallocain för fem år sedan.

- Jag har pluggat psykoterapi och jobbar som familjebehandlare på dagarna. Det enda jag gör är att sitta och lyssna på andra människor, och att ställa de där öppnande frågorna som leder vidare. Och nu - oj - sitter jag i den här stolen och ska berätta om mig själv.

Inte bara utbildning och yrke har påverkat Markus Svenssons mognad och skapande. Han är familjefar med två barn i skolåldern, och det har också inneburit utveckling och färgat av sig på hans engagemang och textteman. Det mest påfallande förändringen är att The Tarantula Waltz för första gången har gjort en skiva på svenska.

- Det tog ju ett tag att börja göra musik på svenska, men jag är jätteglad att jag har tagit steget. Jag tror att jag har velat göra det väldigt länge, egentligen.

Har du försökt förut?

- Ja, jag har försökt. Men jag har aldrig känt mig bekväm när jag hör mig själv sjunga på svenska. När jag sjunger på engelska har jag en röst som jag känner är jag. Den är genuin.

- Den här skivan har jag varit på ganska länge. De första låtarna skrev jag för kanske 5-6 år sedan. Och då klickade det till, och så kom en låt på svenska. Oj, nu låter det ju som jag, fast på svenska, reagerade jag. Vad fan hände? Det var som en puckel som jag tagit mig över. Sen kom alla låtar på svenska.

Men förändringen var i ditt huvud, inte i dina stämband.

- Just precis, inne i mitt huvud. Sedan dess har jag inte gjort någon låt på engelska.

Du säger att låtmaterialet på Till hälften människa är gammalt.

- Jag skrev den första låten typ direkt efter att förra albumet Kallocain hade släppts, och det är mer än fyra år sedan. Det var då jag förstod att, vänta, nu kan jag nog göra en skiva på svenska. Sedan har låtarna kommit sporadiskt allt eftersom, och den senast skrivna låten är säkert två eller tre gammal. Men låtarna känns fortfarande väldigt vitala, framförallt nu när vi börjat spela live som när vi körde Way Out West i somras. När vi började repa inför det, och liksom sätta kläder på låtarna kände jag väldigt, väldigt starkt att de verkligen hade en resonans i mig. Det har inte varit så bråttom att skriva nytt efter det, jag vill ge de här låtarna det utrymme de ska ha.

När den här skribenten hyllade The Tarantula Waltz förra album Kallocain 2019 var den mest väsentliga förändringen sedan tidigare att Markus Svensson hade släppt garden. Under alla år tidigare hade han regelmässigt vräkt ur sig någon ironisk falsk ledtråd i syfte att skapa förvirring och inte släppa någon för nära. Han hade skojat om Sune Mangs gång på gång, om swingersklubbar och om Bob Dylan, och förmedlat en bild av att man aldrig riktigt kunde vara säker på när man skulle ta honom på allvar. Med Kallocain tog han av sig den rustningen och visade sitt riktiga jag.

- Det var nog en väldigt bra hypotes, en hypotes som jag kan bekräfta. Jag höll på med olika sorters försvar hos mig. Säkerligen. Fan, det är väldigt intressant för mig att prata med dig om det här, du som träffade den där lilla osäkra artonåriga spjuvern som bara hade rockstjärnedrömmar i huvudet. Fasaden var mitt skydd.

Var det engelska språket ditt sista skyddslager?

- Det är nog väldigt sant. Med Blue As in Bliss - skivan innan Kallocain - hände något. Där hittade jag hem, där fanns inget kvar av den där spjuverns bränsle. Istället handlade det bara om terapin - jag måste bara få ut det här, jag har inte så mycket val. Med Kallocain kände jag så väldigt starkt, och då blir det ännu mer hudlöst. På svenska är det väl ännu mer så.

Ja, för det där med att sjunga på engelska i Sverige betyder ju att...

- Det finns ett skydd kvar. Det har en hinna. Så är det ju.

En stor del av lyssnarna kommer att höra men inte förstå, åtminstone inte allt.

- Ja, precis. Fast folk knappt har hört en enda låt innan min spelning på Way Out West i somras märkte jag skillnaden. De här orden som jag sjunger på svenska betyder ju någonting direkt för publiken. Det gör ju inte de engelska metaforerna. De kan kännas i bröstet men man kommer såklart mycket, mycket närmare på svenska. Från mitt perspektiv så är det samma tillfredsställelse med en låt på engelska som på svenska, jag förstår ju vad jag menar med varje ord. Men jag märker att reaktionen är en annan från mottagaren.

Ingen så nära inpå handlar om det där med försvarsmekanismerna, att inte släppa någon för nära.

- Det är det som vi pratade om. Sune Mangs-skämtaren. Jag har jobbat med affektfokuserad psykoterapi i mitt yrke. Det handlar om att man utvecklar mekanismer för att kunna hantera det svåraste. 

- Om du som barn hade en pappa som slog dig varje gång du grät som kommer du att sluta gråta. Som vuxen kan man reparera det, och förstå att det inte är farligt att gråta genom att pröva i en trygg miljö. Under den processen blev jag varse vilka försvar jag själv brottades med, och hur svårt jag hade att släppa någon så nära inpå. Det kanske berodde på lite för många dödsfall nära inpå under de formativa åren, sådant sätter spår.

Amanda Bergman bidrar med ett fantastiskt sånginsats i låten.

- Jag kände att det vore så fint om hon sjöng på min första svenska skiva, och det ville och gjorde hon gärna. Amanda och jag känner varandra sedan väldigt länge, redan innan hennes första stapplande steg som Hajen. Vi brukade spela in tillsammans i ett kollektiv i Sundbyberg där jag bodde, och precis som alla andra blev jag helt golvad när jag först hörde henne sjunga. "Herregud, fattar du hur bra du sjunger?" Äh, det är väl bara någonting med hur jag ser ut i käften" - hon har alltid haft lite den inställningen.

"Att nämna saker med sina rätta namn"

Med det svenska språket kom också en ny typ av lyriska teman. För första gången sjunger Markus Svensson uttalat politiska texter.

- Det är inte riktigt så att jag styr, utan jag blev glad av att märka att politik letar sig in i texterna. Någonstans så började det brinna så mycket i mitt bröst att det blev till låtar. det började betyda så pass mycket för mig att det går hela vägen in i musiken liksom.

Till hälften människa, till hälften moderat. Det är att till att vara tydlig. Gör du dig ovän med halva svenska folket nu?

- Det var viktigt för mig att nämna saker med sitt rätta namn i texterna. Att sjunga om Sverigedemokraterna på riktigt. Eller Moderaterna. Jag trodde nog att det skulle bli starka reaktioner. men jag har inte fått en enda negativ eller kritisk kommentar. Jag var lite rädd över hur stämningen skulle vara när jag mötte grannen på landet, blir det lite kärvt nu, men de var bland de mest positiva. Det kanske säger mer om mina fördomar.

På MUF-festerna sjunger man ju allsång till Staten och kapitalet. Kanske kan det uppfattas som en komplimang?

- Kanske är det så. "Han sjunger ju om oss," det kanske till och med är lite smickrande. Men vi får se hur det landar nu när albumet släpps. Jag är genuint intresserad av vad som händer när man pratar lite klarspråk. Får man spelas i P3 och sitta i SVT:s morgonsoffa om man släpper en sådan singel? Jo, i morgonsoffan får man vara med, de hörde av sig och ville både ha dit mig och visa videon. Det tyckte jag var väldigt fint.

(Efter intervjun medverkade mycket riktigt Markus i SVT:s morgonprogram, och fick frågor om att han nu skriver politiska texter. Men när han försökte berätta vad han ville säga i texterna blev han strängt tystad - i SVT får man säga ATT man har en politisk åsikt, men man får inte säga vilken…)

Med Markus Krunegård som namnkunnig och väldigt engagerad duettpartner i Till hälften människa, till hälften moderat är det svårare för media att nonchalera låten.

- Markus Krunegård är ju fantastisk på så många sätt, och jag älskar honom för den här insatsen. Vi kände inte varandra innan, men spelar in i samma studio, och Christoffer Roth som producerar oss båda lät Markus höra den låten.

- Jag fick höra att han tyckte det var bra, och jag frågade om han ville sjunga på den, trots att det kanske var ett lite känsligt tema att sätta sitt namn på. Han sa ja direkt, och kom till studion råtaggad, kan texten perfekt och bara går in och levererar. Jag blev jävligt impad av att han med sån genuin vilja bara levererade. "Kan jag få skrika i slutet - Till hälften människa, till hälften moderat", undrade han. Ös på bara!

- Hela vägen har han bara backat och jobbat för låten. När vi spelade på Way Out West hade han egna spelningar för någon slags rekordpublik, och direkt efter messade han lik förbannat mig - "Fan vad kul det ska bli att gästa hos dig ikväll".

Det uttalat politiska går igen på fler ställen på Till hälften människa. Mitt i den dödsångest som gör Lazarus Deal till en klaustrofobisk mardröm vill han ställa en "en spegel framför varje sverigedemokrat". Jag förstår inte vad han försöker säga, och Markus Svensson blir väldigt engagerad.

- Alla jävlarna som har röstat på Sverigedemokraterna ska fan ha en spegel. Jag kände det så starkt. jag kände inte någon slags förlåtelse eller känsla av att det är synd om dem. De ska fan ha en spegel och se vad de har ställt till.

- Jag är övertygad om att det bland dem som röstar på Sverigedemokraterna finns fina medmänniskor som vill andra människors bästa, som är medmänskliga, sympatiska och empatiska. Men de är lurade. På den yttersta dagen så blir det värsta straffet att se och förstå vad de hjälpt till att möjliggöra.

- Det är det det handlar om. I Skämmas sjunger jag om Rinkeby, Brandbergen och Vårby gård. När jag jobbar i i olika förorter har jag kommit nära de allra mest perifera i samhället. I Rinkeby träffar jag tonårsföräldrar där barnen är på väg in i kriminalitet. Den analysen är så lätt att göra när pojken som kan välja mellan att vara den som inte fixar skolan, har secondhandkläder och får jobb eller som kan vara the original fucking gangster som alla är rädda för. Jag skulle ta välja OG. Han kommer att välja OG. Och när skolan fortsätter berätta för honom att han inte beter sig, att han är farlig och kriminell så han kommer fortsätta välja den vägen. Det är kallt. Kallt, kallt, kallt där ute. 

- Den polariseringen drivs på av Sverigedemokraterna, och Moderaterna har inga problem med att ställa sig bakom det så länge de får genomföra sin ekonomisk politik. Den är så förödande. Det kommer vi skämmas för. Jag tror det, genuint, jag hoppas att man skäms för den här epoken.

Men även om Till hälften människa innebär stora förändringar språkligt och politiskt finns det annat som följer den raka utvecklingslinje som funnits genom hela The Tarantula Waltz existens, även om den unge spjuvern som var Markus Svensson försökte skoja bort det under många år. Dödsångesten har vi redan snuddat vid.

- Ja, dödsångesten är som alltid fruktansvärt närvarande.

Mycket av skivans material skrevs under pandemin.

- Den gjorde ju att vi skakade i våra grundvalar. Den här känslan av att något bara drabbar oss, från klarblå himmel. Sedan kom Rysslands invasion av Ukraina, och skräcken som vårt land försattes i under i alla fall några veckor var verklig. Två ryska jaktplan kom helt plötsligt, och ingen visste om de bar på bomber, och isåfall av vilken sort? Den känslan har ingen känt här sen 30-talet, och nu fick vi alla känna på den. Det var verkligen så. Alla gick upp i stabsläge, och folk började fråga var skyddsrummet egentligen ligger? Får man ta med katten?

- Det präglade en hel del av låtarna på den här skivan. Som inbiten svår hypokondriker var jag skakad, frågan var inte om katastrofen kommer utan när.

En av låtarna som skrevs under pandemin heter Palliativt liv, och den är till och med obehagligare än sin titel, med mardrömsscenarier på flykt undan rovfåglar och vargar. Men riktigt kalla kårar får man först av detaljen att ett barn befinner sig mitt i allting, och svettas under sitt Pippi Långstrump-lakan.

- Ja usch, Det var många dödsfall som kom alldeles för nära under det där året. Just Palliativt liv kom till när en person i närheten av oss drabbades av cancer och gick bort. Det blev en stark sorg hos mig.

I texten laborerar Markus Svensson med bibliska liknelser, men han vänder på berättelsen och konstaterar att det är Goliat som går segrande ur striden och slänger bort Davids lik.

- Jag är uppvuxen med en pappa som var präst, och måste konstatera att den religiösa fasaden faller. Döden är så fruktansvärt skoningslös - om du inte har en religiös tillhörighet så finns ingen tröst. Och det går faktiskt inte att luta sig mot bibliska historier om att David stenade Goliat, för om vi ska vara ärliga så vet vi alla att det var Goliat som tog honom. För det är alltid så det slutar.

"Några av de här låtarna har fyllt sitt syfte redan."

Det är så mycket oro i Palliativt liv att den nästan gör ont att lyssna på.

- Det är ett bra betyg tycker jag. Några av de här låtarna har fyllt sitt syfte redan. Offerlam till exempel kommer jag aldrig spela igen. Det finns inte. Nu är den med på skivan, det räcker så. Jag vill inte försätta mig i den sinnesstämningen. Det gör bara ont.

Låtskrivandet som terapi, igen. Och då har vi ändå inte talat om Lazarus deal ännu.

- Då pratar vi om den. Om man ska prata om låtar som är rättframma utan metaforer så är den ett sådant exempel.

Markus hade legat hemma med feber i tio dagar, så där fullständigt utslagen som man aldrig är som vuxen, och när han fick en fruktansvärd smärta i bröstet tvingade hans fru honom till vårdcentralen. Där fick Markus omedelbart lägga sig på en brits med ständig övervakning i väntan på ambulanstransport till sjukhuset.

- Jag fattade inte allvaret. Jag skulle ju ha en spelning på Slakthuset dagen därpå. "Hörrni, jag har sovit i en säng för barn - det är nog bara det, jag har bara legat konstigt."

I ambulansen satte man på sirenerna och börjar jobba väldigt intensivt. När Markus frågar om det är farligt på riktigt, om han kommer att dö, då… svarar de inte.

- De ville inte säga om jag skulle dö. "Nu ska vi jobba. Du ska vara tyst.". Då kommer det bara. Jag ligger där och kollar jag i taket, och där ser jag plötsligt mina barns ansikten. Nu... Nu lämnar vi.

På sjukhuset väntade ett helt team av läkare, och snart låg han i en korridor och väntade, med EKG som bevakning och ständiga kontroller.

- Det var som att ha en tickande bomb på bröstet, och de kollade hela tiden att hjärtat lirade liksom. Då hade jag ju sån jävla tokångest. Och så blev linjen plan. Nu bara - öppna pärleporten. Herregud förlåt. Då kom sjuksköterskan och sa att det bara var batteriet, att de skulle byta.

Markus Svensson hade drabbats av akut hjärtmuskelinflammation, och hade toxinhalter i hjärtat som var galet mycket högre än vad ett hjärta kan klara. "Ljug för barnen, säg att jag är hos Gud", uppmanar Markus Svensson omtöcknad av dödsångest sin hustru i Lazarus Deal.

- I den där kompakta dödsångesdimman hamnade mina tankar hela tiden hos mina barn. Hur blir det för dem?

Barnen är ett annat återkommande tema på Till hälften människa, och det är svårare att prata om eftersom det handlar om integritet. Men sonens situation och förälderns kamp för att ett barn med neuropsykiatrisk funktionsvariation (NPF) ska få rätt stöd i skolan är påfallande i flera texter på skivan. Man kan ana en desperation också kring barnets sociala utsatthet.

- Ja, absolut. Både i Tigermamman och Offerlam. Båda de två.

Du sjunger att du lämnade ditt barn till vargarna varje dag?

- Ja. Jag var ju med mitt barn i skolan i över 200 dagar, för att de inte satte in en resurs. Jag pluggade jag ju terapi samtidigt, och mitt barn slog i taket på allt. Det var inte att jag var en harig förälder, utan det var riktig, grav ångest.

"Det finns hisschakt som leder från skolgården

Rakt ner i tomheten

Jag kan inte följa med dig dit

Dom släpper aldrig in mig å mitt påklistrade flin"

- Hissen rätt ner i tomheten. Som förälder kan du aldrig följa med. Om du är neurotypiker och kan det där finliret, om du har det här sociala snacket som gör att du kan bli tjenis med vem som helst, då är du med. Men saknar du det så är du inte med. Som förälder kan du aldrig skydda ett barn i det. Du kan vara en stötdämpare väldigt mycket men aldrig i det sociala finliret.

I texten Nånting måste gå sönder ljuger Markus igen för sitt barn, om tryggheten i båten som de sitter i, trots alla sprickorna i plasten. Metaforen blir dubbelt så stark eftersom jag vet att han och hans barn tycker om att fiska tillsammans.

- Ja visst. Så är det ju. Alla timmar i båt vi spenderat med att fiska. När andra fyraåringar kanske klarar att titta på ett metflöte i en minut, så kan mitt barn efter sex sex timmar säga att "Pappa vi ska inte åka hem än va? Vi fiskar lite mer. Jajamän, du får fiska hela dagen.”

"Du har samlat

sten i flera år nu

Lärt mig allt om kvarts, granit å sparagmit

Dina fickor e fulla å mina e det med

Jag bär allting du ber mig, du vet jag bär dig med"

Är stensamlandet en referens till Olle Adophsons Det gåtfulla folket?

- Är det?

Du vet, den som handlar om barn som ett folk i ett främmande land? "Där går en flicka som samlar på stenar, hon har en miljon" skrev Beppe Wolgers i texten till den.

- Jaha! Just det. Det var ju en intressant tolkning. Från och med nu kommer jag säga att det var väl genomtänkt. Men nej, det är inte ens en metafor, det är bara rakt upp och ner också. Mitt barn snöade in på stenar ett tag, och jag fann mig själv med hammare och mejsel på en ås för att bryta loss en jävla malmbit. Vad fan gör andra föräldrar? Å andra sidan lärde jag mig ganska mycket om sten den perioden.

- Men det är ju en väldigt intressant iakttagelse om Olle Adolphsons stensamlare, för de flesta barn samlar inte på stenar. Barn samlar Pokémon-kort. Sjunger Olle Adolphson om barn med NPF?

Även musikaliskt har The Tarantula Waltz utvecklats. Det var länge sedan Markus lämnade de musikaliska begränsningarna inom americana, och de från början tydliga förebilderna Townes, Damien Jurado och Jason Molina har hunnit ersättas först av Dylan 1974 och nu blivit ett helt eget uttryck som inkorporerar allt det gamla i stor och viktig musik.

- Det är jättekul att du säger det. Det är liksom det som är jag är så stolt över med maskinen som vi har byggt med The Tarantula Waltz. Det är vårt eget.

- Men Dylan går ju aldrig att helt komma bort från. Musik för mig är på något sätt Dylan-kassetterna som pappa hade i sin Volvo 740 när jag växte upp. Begreppet musik är på något sätt likställt med Dylan. Han ligger ofta tonalt på gränsen och han är desperat. Han sjunger med livet som insats. Det är det som slår allra hårdast för mig.

På flera ställen på Till hälften människa påminner The Tarantula Waltz också om Dylans svenska inkarnation Plura och hans Eldkvarn, som de kunde låta för 30-40 år sedan.

- Plura är ju... Jag vet inte, han har betytt väldigt mycket mer för mig än vad jag kanske till och med förstår.

Han berättar hårresande Eldkvarn-anekdoter från när ett mycket ungt The Tarantula Waltz blev uppmärksammade av Eldkvarns Tony Thorén och fick spela förband åt dem.

- Jag har lyssnat lite på en skiva i taget av Eldkvarn. Svart blogg - "Herregud. Han skriver bra." Men jag trodde att det var ett undantag, jag menar Eldkvarn är ju gubbrock. Tills jag hörde Atlantis - fan vilken slump att jag råkade hitta deras andra skiva som var bra. Så fortsatte det med den ena skivan efter den andra, och till slut fanns det inga dåliga kvar, det visade sig att allt var bra.

Om Markus Svensson fram till nu har hållit oss på avstånd först med ironier och Sunge Mangs-skämt och ända fram till nyligen genom att sjunga på engelska så är han desto ärligare, öppnare och seriösare idag. Ändå finns där en sista detalj där han kanske försöker föra oss bakom ljuset fortfarande.

I texthäftet står The Tarantula Waltz beskrivet som ett band, med fler medlemmar än du. Det är en väl samma skröna som du försökte slå i mig i vår första intervju, där på Dick Turpin i Solna för 17 år sedan. The Tarantula Waltz är och har alltid varit Markus Svensson.

- Haha! Du svarade på frågan själv. Men till mitt försvar: de här killarna som spelar med mig nu, de har gjort det sedan Tinder Stick Neck för tio år sedan. Så det har ju liksom vuxit till en enhet som är väldigt betydelsefull för mig. Musikaliskt och ljudmässigt har de en väldigt stor del i The Tarantula Waltz.

- Jag kan känna genuin kärlek till dem och till samlas och vara i den här bubblan. Så därför tänkte jag att alla får vara med på bild för första gången i det här konvolutet.

Där du sticker ut genom att ensam vända ryggen mot kameran i avståndstagande…

- Fan. Men jag vill verkligen lyfta fram deras insatser. Jag tror inte jag orkat ro projektet iland utan deras goda vilja. Deras betydelse blev jättetydlig nu när vi inte spelat på flera år och sågs i replokalen för att dra igång motorsågen inför spelningen på Way Out West. Det började ganska jävla kärvt, hur fan var det man gjorde? Men det blev nästan religiöst när vi började spela gamla låtar och märkte att de satt i det gemensamma muskelminnet.