Efter sitt förra totalhaveri till skiva, det orkestrala coveralbumet Scratch My Back, tar nu Peter Gabriel samma grepp på höjdpunkter i sin egen katalog. Inga trummor, inga gitarrer, inga synthar, istället en symfoniorkester bakom enbart piano och hans röst och rösterna från gäster som Ane Brun, som inte riktigt förmår fylla ut Kate Bushs skor i Don’t Give Up. Det fungerar givetvis mycket bättre, eftersom Peter Gabriels egna låtar till skillnad från de lånade spår han senast tog sig an alltid varit djupt pretentiösa och bombastiska. Och även om han inte direkt lär göra några nya avtryck i rockvärlden med sina storslagna och mycket stiliga Red Rain– och Solsbury Hill-symfonier så blir det nya publiksegment som rasslade ned juvelerna i Berwaldhallen när han tog emot Polarpriset nöjda.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
