De larmande gitarrerna är inte längre allomöverskuggande som på Cheatahs debut, och genom nyanseringen har bandet blivit starkare. När de lyckas sy ihop den sortens suggestiva psykedeliska pop som Johnny Marr stundom kunde lura iväg The Smiths i med utmärkta återblickar på shoegazing-erans finaste stunder är det alldeles strålande.
Samma sak när det där skofluktandet blir särskilt larmande och dessutom gömmer en superb popmelodi, som i Channel View. Någon gång tittar de för djupt i skoglansen, men det väger de å andra sidan upp med stunder som Colorade, fyllda av ursprungligt och ultimat mangel.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
