Robbie Robertson – How to Become Clairvoyant

429/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011)

1987 - ett decennium efter nedläggningen av The Band - släppte Robbie Robertson sitt första soloalbum. Vi hyllade skivan mangrant. Med sin värme och sin ekande luftighet, c/o den tidens hetaste producentpar Eno/Lanois, sin digra gästlista av idel conscious topplistekvalitet (sådana var nämligen Peter Gabriel och U2 på den tiden) och sina medvetna och hyperseriösa melodier var den ett under av både modernitet och kvalitet. Sedan dess har han gjort ett par halvhjärtade album om och med New Orleans-eliten eller musiker ur USA:s ursprungsbefolkning, men det är först nu den egentliga uppföljaren kommer, och det är drygt 20 år försent.

How to Become Clairvoyant är nämligen just en uppföljare enligt Hollywoodmodellen, där man gör exakt samma sak en gång, exakt likadant, men i en annan miljö och med några nya lättidentifierade biroller. "The earth keeps on shaking, but I'm standing still", sjunger Robbie Robertson i ett ögonblick av klarsyn till ett sound identiskt med dazumal, utom att Eric Clapton tillåts breda sina sövande gitarrinpass över det mesta, och det som kändes piggt då är hopplöst daterat idag.

Gäster som Steve Winwood och Trent Reznor är nödtorftigt ihopsamlade enligt samma principer som sist, och att Robbie Robertson har delar av sin melodikänsla intakt hjälper föga när han konsekvent levererar sina sånger med samma ansträngda och endimensionella moraliserande stränghet som David Caruso i CSI Miami.

Skivrecension