Ron Pope har kontrollen

400 miljoner streams. Så många gånger har Ron Popes största hit A Drop in the Ocean spelats bara på Spotify. Det är inte konstigt att americana-artisten ledigt säljer ut lokaler med kapacitet för 1000 personer när han besöker Sverige, att fans slåss om biljetterna till hans meet-and-greet, eller att han behandlas som en tonårsidol av en gråtande och skrikande publik på Debaser i Stockholm i slutet av januari.

Ändå väntar ingen kö av utskickade murvlar i korridoren när vi slår oss ned för en halvtimmes samtal inför den utsålda Debaser-spelningen. Han har i stor utsträckning passerat under radarn på en svensk musikjournalistisk som bygger sin bevakning helt på pressutskick eller på hippare inhemska eller utländska kollegors tips. Så när Ron Pope tycker att samtalet är intressant gör det inget att det drar ut på tiden och blir tre gånger längre än planerat, och när hans turnéledare försiktigt påpekar att den avsatta tiden är slut ber han henne helt vänligt henne gå ut och stänga dörren, och fortsätter berätta.

Ron Pope har valt att arbeta helt utanför branschens strukturer under 20 år, med ett kort undantag.

- Jag var faktiskt kontrakterad till ett majorbolag i ungefär ett år. Det passade inte mina behov. De tillförde inget värde, men de tog alla pengar jag tjänade. Jag genererade pengar åt människor som inte ville hjälpa mig överhuvudtaget. Det var helt enkelt inte logiskt för mig, eftersom jag redan släppte musik som många lyssnade på.

- De brydde sig inte det minsta om vad som hände med mig. Jag bryr mig desto mer. .Jag skulle aldrig sätta mitt namn på något om det inte var något jag stod bakom. .Jag försöker verkligen när jag skriver mina låtar, när jag gör mina skivor, när vi sätter upp mina spelningar. Jag ger verkligen väldigt mycket. Så för att någon ska kunna arbeta med mig måste de också försöka.

- Genom åren har jag märkt att genom att bygga upp min egen lilla värld har jag kunnat omge mig enbart med människor som verkligen anstränger sig. Min fru Blair blev min manager när hon fortfarande var min flickvän. Jag ogillar att säga "organiskt", men det var verkligen en organisk process, hon hjälpte till med något och sedan med något annat, och med tiden gjorde hon så mycket att jag insåg att "Du är ju i princip min manager. Varför har jag en annan manager?" Så hon lämnade sitt jobb inom företagsvärlden och blev min manager på heltid. Det var för 13 år sedan, och nu är vi ett familjeföretag. Det har gjort att vi kan kontrollera varje del, vad vi släpper och hur vi släpper det.

- Det har helt enkelt gett mig friheten att skapa konst på precis det sätt jag vill. När man är på ett multinationellt skivbolag kommer de att bestämma: "Okej, det här är din promotor. Det här är den person som ska ansvara för pressen." Men när du gör det på det här sättet har du full kontroll.

- Jag kan ändå förstå varför vissa vill arbeta med stora skivbolag. Det finns inga globala ikoner som inte har använt sig av något majorbolags infrastruktur. De som toppar listorna, de som vinner Grammys, de som säljer ut fotbollsarenor - även om de tekniskt sett inte är "signade" till ett majorbolag arbetar allihop ändå i bolagens infrastruktur. Men det gör bolagen bara för en väldigt liten andel av de artister de signar. För de flesta är det som kvicksand. Man kliver rakt ner i ett träsk som greppar tag i en och försöker dra en neråt. Det var inte för mig.

Vad upplevde du under ditt år på majorbolaget?

- De gjorde bokstavligen noll saker. De tillförde exakt noll dollar i värde. De lade inte ens ner några pengar på att försöka marknadsföra min musik. Min musik hade redan blivit populär på internet under en tid då folk fortfarande köpte digitala album och singlar. Så jag sålde väldigt mycket musik. Och de sa: "Du har redan klurat ut det. Fortsätt bara göra det du gör."

- Men om jag bara skulle fortsätta göra det jag gjorde, varför skulle jag då ge bort alla mina pengar? Då hade jag lika gärna kunnat vara kvar i min lägenhet med mina vänner, men istället sitter jag i det här styrelserummet med idioter. Det var så frustrerande.

Så varför signade de dig från första början?

- För att jag redan genererade en massa pengar, som de kunde behålla. Det var som om jag hade en bankomat, och rullade in den på deras kontor och lånade ut den till dem ett tag. Men jag hade en klausul om att få tillbaka mina masterinspelningar, så jag lyckades få dem att lämna tillbaka mina inspelningar och släppa mig. Jag kunde ta tillbaka min bankomat och behålla pengarna i den.

- Det som var så häpnadsväckande var att de inte ens försökte ta något som redan gick bra och få det att gå ännu bättre. Jag tror att det där händer ganska ofta i musikbranschen. Till exempel om du ska göra en spelning och promotorn är halvhjärtad är han nöjd med att spelningen kommer sälja slut. De säljer hellre ut en klubb med 500 platser utan att lyfta ett finger än att faktiskt försöka marknadsföra spelningen och kanske flytta upp till en lokal med 2 000 platser. Jag är inte sådan. Om det finns en möjlighet att försöka mer, göra mer, så är det vad jag vill göra. För det här är utöver att vara min största passion i livet också mitt jävla jobb. Så jag hatar verkligen att ha att göra med folk som inte försöker. Det gör mig väldigt arg.

Under lång tid turnerade Ron Pope året runt, vecka efter vecka. Turnelivet med alla dess aspekter var det naturliga, och "hem" var ett okänt och ointressant begrepp. Men med hustrun Blair förändrades Ron Popes prioriteringar och livsstil.

- Det var skrämmande känsla att upptäcka att det jag byggt hela mitt liv på inte längre var sant. Jag trodde länge att jag var skapad för att vara på vägarna. Jag ville inte vara hemma, jag kände mig inte knuten till någon plats alls.

- Jag tror att en del av det beror på att jag bodde i norr tills jag var 11, och sedan flyttade jag till södern. Många av mina formativa år var i Georgia, men jag var från New Jersey, och kände ,mig aldrig riktigt hemma någonstans. När jag började turnera kändes det väldigt naturligt för mig, jag byggde mitt liv kring idén att jag inte behövde någon fast plats. En del av det som drev min karriär var just en blind hängivenhet. Jag brydde mig inte om något annat i världen än att göra musik och spela den. Det var allt jag brydde mig om.

Även om det handlade om att spela Sweet Home Alabama för en ensam betalande gäst i en bar utanför Augusta, som du sjunger i Nobody's Gonna Make It Out Alive.

- Ja. På riktigt.. Jag började turnera när jag var väldigt ung, och ibland hade vi en spelning – och det är en sann historia – där det bara fanns en person i publiken. Eller fem. Eller sju. Då måste man fan köra ändå. Man måste gå upp på scen och verkligen leverera. För kanske kommer det in fler från gatan, eller kanske känner bartendern någon som du kan få spela förband för. Man vet aldrig.

- Det sättet att leva höll mig igång i flera år, så det var riktigt skrämmande när den känslan förändrades. När jag insåg att jag bryr mig mer om att vara nära min älskade än jag bryr mig om något annat i världen. Nu har vi en sexårig dotter, och jag vill vara hemma hela tiden.

- Missförstå mig inte - jag älskar att stå på scen, jag älskar kontakten med publiken. Men varje annan minut jag är på turné önskar jag att jag var hemma. När jag var 20 år och ute på vägarna hade vi kul hela tiden, men nu är det svårt att verkligen njuta. Även en fantastisk dag på turné är inte lika bra som en helt vanlig dag hemma med familjen. Jag känner mig kluven på ett sätt som jag inte gjorde när jag var yngre, och ibland skrämmer det verkligen skiten ur mig.

- Min dotter tappade sin första tand när jag var på turné i november, och jag var inte där. De dagarna får man aldrig tillbaka. Hon kommer bara att vara sex år i 365 dagar, sedan fyller hon sju och sexårsperioden är över. Så nu är jag alltid kluven. Förstör jag allt som förälder? Förstör jag min karriär? Vad jag än väljer, väljer jag bort det andra.

Har det förändrat hur du turnerar?

- Förr i tiden kunde jag vara ute på turné i all evighet. Det fanns år när jag tillbringade långt fler dagar på vägarna än hemma. Men nu gör jag inte det längre. Jag är väldigt noga med vad jag tackar ja till. Vi tänker igenom allt jag gör. Och jag försöker att aldrig vara borta mer än en månad i taget. Förr bara körde jag på, utan stopp.

Den rådande tesen är ju att man inte kan tjäna några pengar på inspelad musik längre, och att därför måste man ständigt vara på turné för att överleva som musiker.

- Jag har haft tur länge. Jag skriver mina egna låtar, och äger både min publishing och mina masterinspelningar. Så jag äger 100 % av allt jag har skapat genom hela min karriär. Men eftersom streamingtjänsterna fortsätter att sänka sina ersättningar till artisterna för att istället ge större och större utbetalningar till sina aktieägare - samtidigt som de matar oss med allt möjligt jävla skitsnack - har det definitivt blivit mycket svårare att försörja sig. Men att turnera blir också dyrare och dyrare. I USA har priset på en turnébuss tredubblats sedan början av 2020. Samtidigt är det ingen som betalar oss mer .

- Biljettpriserna för de allra största evenemangen bara stiger och stiger, och om någon kanske har en årlig budget på 1 500 dollar för konserter, och de går som ett par på Beyoncé, Zach Bryan eller vem som nu spelar på en fotbollsarena, då har budgeten redan spruckit. Då blir det extremt svårt för folk att ha råd att gå på så många konserter som de vill, för de har redan lagt hela sin budget på att se till exempel Taylor Swift.

- Alltså, fan, gå och se Taylor Swift! Det är fantastiskt. Men det är en utmaning. Vi har fått höra folk som säger: "Jag vill verkligen komma, men jag har inte råd." Och då har vi väldigt låga biljettpriser. Det krossar mitt hjärta. Jag vet inte hur länge allt detta är hållbart.

I intervju med Björk i en svensk tidning härom veckan sa hon att Spotify är det värsta som någonsin hänt musiker.

- I början var Spotify helt otroligt för mig. Här i Norden hade ingen tjänat några pengar på inspelad musik på många, många år, eftersom piratkopieringen tog fart så tidigt här, och då blev streaming en räddning. Plötsligt fanns det intäkter igen. Men nu betalar de ungefär sju tiondelar av ett cent per stream, och fortsätter sänka ersättningen. Bara för att de kan, och för att de får.

- Jag använder själv Spotify som konsument. Jag gillar det. Men jag tycker att det är falskt av de här tjänsterna att å ena sidan säga till artisterna att "Vi har inte råd att betala er längre" och å andra sidan prata om rekordvinster och utbetalningar till sina aktieägare. Inga av de techföretag som håller på med detta egentligen är i musikbranschen, de är i techbranschen. De bryr sig inte ett jävla dugg om det är en dejtingapp eller en musikapp, och den som säger något annat ljuger.

- Det måste komma till en punkt där vi inser att om vi vill att konst ska skapas, så kostar det pengar. Man kan inte spela in en skiva med noll dollar. Visst, man kan göra vissa skivor billigt, men den musik jag gör måste spelas in i ett rum, och någon måste slå på trummor. Vi har gjort allt möjligt för att få ner kostnaderna, men det kostar fortfarande pengar.

- Jag vill inte att det här ska låta som domedagsprat, jag menar, just nu sitter vi ju ändå backstage på en utsåld spelning. Men jag känner ändå att jag inte vet hur vi ska kunna fortsätta på den här vägen där alla som betalar musiker vill betala oss mindre och mindre, medan vi förväntas göra samma saker som förut samtidigt som allt har blivit dyrare för oss.

Med sin självständighet har Ron Pope en branschfokus som är ovanligt. Men framför allt är han en sångare och låtskrivare, och hans influenser kommer från vitt skilda genres.

- Häromdagen, på ett meet-and-greet, frågade en fan mig om mina influenser, och jag pratade om dem i kanske tio minuter utan att ens nämna The Band, en av mina största musikaliska influenser och en av dem som fick mig att vilja starta ett band från första början. Jag älskar så mycket musik.

- Jag lärde mig spela gitarr på grund av Albert King och Steve Cropper på Albert Kings skiva på Stax."Det där är coolt. Det där vill jag göra", så tänkte jag. Så jag lärde mig alla Albert Kings låtar och alla licks. Sedan gick jag vidare och började lära mig all Cropper-gitarr - Sam & Daves Soul Man och allt det där, och Otis Redding. Därifrån hamnar man i Muscle Shoals och Wilson Picketts Hey Jude med Duane Allman på gitarr.

Men Ron Popes musikaliska influenser kommer ur vidare cirklar än så.

- Det har funnits perioder där jag bara lyssnat på Sam Cooke, eller Stevie Wonder. Led Zeppelin, Elliott Smith, Tupac.

Just Tupac har jag svårt att identifiera i din musik.

- Den första musiken jag köpte som barn var ett kassettband med Wu-Tang Clan, som någon sålde från en bil. Min farbror sa: "Du vet ju inte ens vilka de är. Det kan låta hur som helst.", men jag svarade "Men det står 100 personer runt bilen och köper kassetter. Det måste ju vara något." Så jag köpte bandet.

- Det sätt jag använder delar av ord, hur jag lärde mig att manipulera fonem – det lärde jag mig från hiphop. För mig var Protect Ya Neck-eran av Wu-Tang, och Tupac och Biggie en period där jag lärde mig mycket om hur man kan använda delar av ord rytmiskt för att skapa hooks, så att det inte bara är refrängen som är catchig. Till och med i mina ballader, till och med i den mest känsliga musiken jag gör, finns det något därifrån. Det är inte något man lär sig från The Carter Family. Jag har lärt mig en hel del från The Carter Family, men inte just det.

- Jag hade tur som växte upp med människor runt mig som hade väldigt bred musiksmak. Min styvpappa är metalhead, så jag lärde mig om Mötley Crüe hemma. Nej, min musik låter inte som Mötley Crüe, men jag lärde mig av Nikki Sixx att det spelar ingen roll vilken trend som råder i musiken vid en viss tidpunkt - du kan göra precis vad du vill, och om det är bra så hittar du din publik.

Du håller dig inom vissa ramar, men det finns en bredd – från de väldigt mjuka, vackra fingerplockade låtarna till de riktigt tunga rocklåtarna. När du gör ett album, har du en plan för att det ska byggas upp på ett visst sätt, med en viss mängd av varje typ av låt?

- Nej, inte riktigt. Jag spelade in en massa låtar för den här skivan, och jag var inte säker på vad albumet skulle bli i slutändan. Några låtar är mer stillsamma reflektioner över min kärlek till min familj, som In the Morning with the Coffee On. Jag satt på en brygga i Muscle Shoals medan familjen fortfarande sov, ochjag funderade på hur otroligt det var att det här var mitt liv, att jag hade hittat någon att skapa en familj med.

Du är inte som en romanförfattare som skriver om saker du hittar på. Du skriver om dig själv.

- Jag har märkt att de låtar där jag själv är huvudpersonen är de som folk oftast kan förstå bäst. Och jag har definitivt skrivit massor av låtar om saker som inte har hänt mig. Men just den här skivan består helt och hållet av låtar om mig. Jag är huvudpersonen i varenda låt.

- Som Klonopin Zombies, det är en sann historia om när min mormor dog. Det tog mig lång tid att kunna berätta just den historien. Mina morföräldrar och jag var som ler och långhalm, mormor var bara 39 när jag föddes och vi stod varandra otroligt nära. De dog med åtta dagars mellanrum, morfar först på tisdagen och mormor onsdagen veckan efter.

- När man förlorar nära och kära kommer folk för att trösta en, och många av dem som ville beklaga sorgen var helt nerdrogade av antidepressiva eller andra mediciner som förändrar deras sinnesstämning. De formligen smälte framför mig, och jag tänkte: "Borde det inte vara jag som är på droger just nu? Det är ju vi som ska vara ledsna."

Ron Popes mamma hade just fyllt 19 när hon födde honom. Historien om hennes frigörelse via vådliga bilfärder i Mama Drives A Mustang är dramatisk.

- Mina föräldrar var gifta i ungefär fem år, så min mamma var bara 24 när hon skilde sig. Och hon ville verkligen ha en Ford Mustang. De kom ut 1964, året hon föddes, så hon köpte en 25th Anniversary Mustang som blev en symbol för min barndom. Det var så mycket vi egentligen inte borde ha gjort, men vi sa bara "skitsamma" och gjorde det ändå.

Hur överlevde du?

- Jag var nog ändå rätt glad när hon bytte Mustangen mot en minivan så småningom. Min mamma är en väldigt rolig person. Hon har definitivt lugnat ner sig och är en riktig mormor nuförtiden, men hon var ganska vild förr. Jag minns hur hon och hennes tjejkompisar skulle gå på klubb med sina enorma Jersey-hårsvall helt täckta av Aquanet-hårspray, och de där superkorta kjolarna - Hon var ju fortfarande en unge.

The Life In Your Years, som är den senaste singeln, har en textrad jag redan har citerat två gånger för folk i olika sammanhang. "It's not the years in your life, it's the life in your years."

- Jag har i princip alltid levt mitt liv som att jag kommer att dö snart. I det stora hela så kommer vi ju alla att dö snart - även om du lever ett väldigt långt liv är det inte särskilt långt i det stora perspektivet. När jag var ung tog det sig uttryck i att jag ofta utsatte mig själv för risker - det var därför jag var intresserad av droger, det var därför jag ville resa runt och leta efter äventyr. Det var därför jag fick en blåtira fem gånger om året när jag var i den åldern.

- Men när jag har blivit äldre har det gjort att jag är mycket mer medveten om mina beslut. Det betyder mycket för mig att min dotter och min fru vet att min energi är riktad mot dem, att jag arbetar för dem. Så jag tar samma fokus med mig när jag sätter upp utomhusjulbelysningen som jag gör när jag spelar in skivor. För det är viktigt för min dotter att de där dekorationerna kommer upp, så då gör jag det helhjärtat, med kropp och själ. Vi ska sätta upp de där jävla juldekorationerna.

- Jag har haft ett så vackert liv. Jag kommer från en arbetar­klassfamilj, och inbillar mig inte att jag är särskilt smart eller särskilt begåvad. För mig känns det här livet som jag lever så rätt, och jag vill att folk ska veta att jag gör mitt bästa, att jag försöker vara den man jag tror att min familj och de runt mig behöver. Men om min tid tog slut imorgon skulle jag vara nöjd. Jag skulle veta att jag hade gjort allt jag kunde och fått ut så otroligt mycket av den här resan.

Du tar vara på varje ögonblick med ett annat fokus nu än när du var ung, men med samma känsla?

- För mig är det exakt samma sak. Förr kunde vi ha en ledig dag, rulla in i Milwaukee, och någon sa "Jag känner till en bar", och vi gick dit. Och vi stannade tills de tände lamporna. För jag ville pressa ut varenda droppe ur varje minut av mitt liv. Och även om jag har varit pensionerad från det vilda livet ett bra tag nu finns det fortfarande bränsle i tanken för att skriva låtar om det, Nobody's Gonna Make It Out Alive skrev jag 20 år efter att de sakerna hände i låten.

Motsvarande finns i The Queen of Fort Payne, Alabama också.

- Min kompis Chris mamma Brenda var från Fort Payne, Alabama, och hade vuxit upp med killarna i bandet Alabama. Hon var en djupt religiös kvinna, och uppfostrade fyra söner som alla var vildhjärnor. Jag sprang in och ut ur deras hus som om jag var en av hennes egna ungar.

- När vi skaffade vår första lägenhet – jag, Chris och två andra vänner – levde vi som squatters där. Alltså, det var ölburkar över hela golvet. Om du föreställer dig hur det ser ut när ett gäng 20-åriga killar bor ihop – exakt så var det. Ingen köpte mat. Vi köpte öl och sprit. Aldrig mat.

- Så en dag kom Brenda förbi lägenheten. Vi låg utspridda överallt när hon bara klev in genom dörren. En kille sover på matbordet, någon låg i badkaret, det var helt galet. Och så kommer hennes son ut ur sitt rum med en tjej. Och alla killar i lägenheten bara: "Hon är med mig. Nej, hon är med mig." Hon tog honom på bar gärning.

- Den låten består av små ögonblicksbilder från den sommaren, när jag och mina vänner försökte lista ut vad fan vi höll på med. Som jag sjunger i låten: "Before I had a dream to make come true." Jag var redan i ett band, men vi visste inte att vi skulle kunna göra det till en karriär.Vi spelade bara på barer i södern. Vi är unga i den här berättelsen. Allt är nytt, och vi försöker fortfarande lista ut saker och ting. Nu är vi vuxna, men när vi ses glömmer vi ibland bort att vi inte är barn längre.

Albumtiteln American Man, American Music har har särskilda konnotationer för en europé, och kanske ännu mer med tanke på er nye president.

- Ja, jag skulle säga att alla de där orden är laddade. Det är därför jag valde dem. Jag är alla de sakerna. Jag är amerikan. Jag är en amerikansk man. Och jag gör amerikansk musik. Men jag tycker att orden har blivit kapade av människor som är riktiga rövhål. Och jag vägrar att ge upp begreppet "Amerika" till folk som använder det för att slå ner på andra. Bara för att jag är en man betyder det inte att någon annan inte är det. Bara för att jag är amerikan betyder det inte att någon annan inte är det. Om du flyttar till USA i år och går igenom processen för att bli medborgare, då är du i samma ögonblick lika amerikansk som jag är.

- För mig är det ganska ironiskt att människor som bor på stulen mark har så höga tankar om vilka som är mer amerikanska än andra. Om du inte är ursprungsamerikan var din familj invandrare vid något tillfälle - Amerika är en nation byggd på invandring. Jag hoppas att fler människor börjar förstå att vi alla är invandrare, eller barn och barnbarn till invandrare. Min familj har bara varit i landet i några få generationer. Jag kände till och med några av dem i min släkt som faktiskt invandrade till USA.

- Jag menar, jag älskar Amerika. Amerika har varit fantastiskt för mig. Jag har levt den amerikanska drömmen. Jag växte upp fattig. Mina föräldrar var tonåringar när de fick mig. Jag har egentligen ingen jävla anledning att sitta här där jag är idag. Men genom min talang och mitt arbete lyckades jag ta mig upp. En del av det var tack vare stöd från staten. Jag fick gratis skollunch. Så för mig finns det så mycket gott i de ideal som Amerika grundades på. Det är något väldigt viktigt. Och jag vägrar att låta de som vill använda "amerikanskhet" som ett vapen få definiera det. För mig känns det viktigt att inte ge upp idén om att Amerika kan vara något gott. Bara för att vi inte lever upp till våra högsta ideal just nu betyder det inte att vi ska sluta sträva efter dem.

- Just nu känns det som att det finns så mycket konflikt i USA, och att klyftorna är väldigt djupa. Men jag måste tro på möjligheten av en bättre morgondag. Så jag är optimistisk om framtiden. Och jag tror också att sånt här – den intensiva retoriken och den extrema polariseringen – kommer och går i USA. Efter Reagan fick vi visserligen en mandatperiod med den första George Bush, men sedan fick vi åtta år med Bill Clinton, och det var en helt annan värld. Så jag måste tro att allt det här är cykliskt. Att pendeln svänger åt ett håll, och sedan åt ett annat. En av de vackra sakerna med USA är systemet av maktfördelning, som förhindrar att något parti går för långt.

Förhoppningsvis.

- Vi håller tummarna – det är i alla fall tanken.Och när det gäller amerikansk musik – det är ju så brett. Men när folk frågar vad jag gör säger jag ibland: "Jag gör amerikansk rockmusik." Eller, jag gör... ja, det är mycket olika saker, men de är alla fundamentalt amerikanska. Oavsett om det är bluegrass eller folkmusik som har influerat mig. Självklart har allt det där rötter i andra platser – afrikanska rytmer och så vidare. Men det finns något distinkt amerikanskt i bluesen, i allt det där. Och, som jag sa, även hiphop har influerat mig. Alla de här sakerna är en del av den amerikanska musiken.

Så man skulle kunna se albumtiteln som ett statement för just den typen av Amerika du pratar om?

- Ja. Det Amerika jag tror på är ett där vi strävar mot de höga idealen – och arbetar varje dag för att göra dem till en verklighet. Och där vi förstår att vi för det mesta inte kommer att lyckas helt. Vi kommer att missa målet ibland.

Av Patrik Forshage

Intervju