Julkalendern 6 december - Ulf Stureson
Ingen svensk artist har skänkt lika mycket tröst till fokusmusik.se som Ulf Stureson har. Men efter sitt Annus Horribilis är det Ulf Stureson som har ett omättligt behov av tröst.
Hur var ditt 2024?
- Mitt 2024 var ett Annus Horribilis. Ursäkta om jag låter negativ men det är det värsta året jag varit med om och då har jag ändå genomlevt ett antal pissår.
- Min älskade Lina Selleby var svårt sjuk och avled i augusti. Vintern och våren var fylld av oro och ångest men då kunde vi fortfarande ha roligt. Vi gav ut varsin platta i januari, på samma datum. Dom handlade om oss, vår kärleksrelation sedd från varsitt håll. Vi bestämde oss för att släppa dom tillsammans. Det var som skivorna var ihop, dom liksom pratade med varann. Att ge ut dom gav oss nåt annat att tänka på än bara sjukdom, behandlingar och elände. Vi hade releaseparty, pratade ut i intervjuer, blandade skämt och gravallvar och det kändes bra. Vi gjorde det bästa vi kunde av den här vidriga situationen.
- I mars gjorde vi några spelningar. Det var in i det sista osäkert om Lina skulle orka vara med men hon gav sig fan på det. Inte ville hon missa något så roligt! I maj åkte vi till Wien. Det var en gammal dröm vi hade redan innan vi blev ihop. Lina ville se Venus från Willendorf och vi ville båda se Jägarna i snön. Det var riskfyllt och på gränsen till att det inte gick men vi ville bocka av allt vi kunde på vår bucketlist. Tiden var knapp.
- Sen gick det inte längre. I juni fick vi veta att dom skulle avsluta alla behandlingar, det fanns inget mer att göra. Sommaren, ja…jag gör mitt bästa för att glömma den. Den sista tiden blev ändå så fin den kunde bli, vi var nära varann ända in till slutet.
- Sen blev det bara så fruktansvärt tomt. Vad är det för mening med nånting nu? Jag är glad för allt vi hann med men det är en klen tröst. Något bra trots allt är att det fört mig närmare människor. Linas vänner som funnits där och som fortsätter vara ett stöd. Jag har fått många nya vänner känns det som. Vi har ju alla en sak gemensamt, att vi ska dö. Allt ställs på sin spets när döden kommer nära, så mycket blir oviktigt. Tröst och närhet och mänskliga möten blir viktigt.
- Året hade sina lyckliga stunder men överlag var det bara för jävligt. Det blir en lång väg tillbaka. Så fuck 2024.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
- Album? Jag vet inga album. Har bara lyssnat på enskilda låtar. Gamla låtar. Såna Lina gillade och såna som betytt något för oss båda, såna vi kunde gråta till. Eller dansa till. På slutet kunde hon inte prata så bra men hon kunde sjunga så jag tog med en gitarr till sjukhuset och så sjöng vi diverse favoritlåtar ihop. Mycket Bowie, egna låtar och gamla örhängen.
- Jo, ett album eller kanske mer en artist som vuxit för mig är Nick Cave. På 80-talet var han en cool husgud men nu känner jag att han verkligen bottnar i det han gör. Det är som att bitarna fallit på plats. Tidigare beundrade jag honom men nu berör han dessutom. Wild God är bra men även gamla låtar har fått ett nytt djup i skenet av vad han gått igenom. Så där kan jag relatera. Och hans Red hand files skänker mycket tröst. För att citera Stig Dagerman, vårt behov av tröst är omättligt. I synnerhet mitt.
Vad ser du fram emot under 2025?
- Jag ser fram emot att få ett liv igen. Jag jobbar på det. Skriver och spelar piano. Om vi pratar musik, Lina och jag hade en liten duo vi kallade Stureby. Det var låtar vi gjorde ihop, mest hennes dikter som jag gjorde musik till. Vi hann spela in det mesta innan hon blev för dålig så jag vill bara få det klart så vi kan ge ut en skiva. Vi tyckte själva att låtarna blev väldigt bra och det är så synd att vi inte fick fortsätta för vi var något riktigt fint på spåren där. Men det får man inte bestämma så det kommer bara finnas en platta med Stureby.