Lloyd Cole sitter inte i hörnet längre

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2013)

Patrik Forshage ringde upp Lloyd Cole för att prata tics och hur det är att turnera med sin egen son.

Att påstå att jag har Lloyd Cole på speed dial vore både förmätet och osant, men faktum är att när jag mödosamt slagit in hans mobilnummer visar han sig redan finnas bland mina kontakter. Den privata mobiltelefon han använder både till vardags hemma i Easthampton, Massachussetts och för intervjuer är densamma som senast vi pratade för tre år sedan. För det ber han nästan om ursäkt.

– Jag byter inte särskilt ofta, jag är ju ganska konservativ av mig.

Nu ringer jag för att om Standards, hans nya och renodlade rockalbum, och mycket annat är sig likt. Matthew Sweet finns till exempel med på bas igen precis som han gjorde på Lloyd Coles första soloalbum 1990 och 1991.

– Du vet, när jag är i studion tappar jag perspektiven. Där har jag ingen koll på min ålder, och med både Matthew och Fred Maher i bandet känns det precis som förr. Matthew har en förmåga att spela rätt utan att ens reflektera över det. Då gick det att bara bocka av låtarna en efter en, "nu är vi färdiga med den låten, nu tar vi nästa".

För Lloyd Cole är varken elektrifiering eller rockattityd den viktigaste skillnaden med det nya albumet. Istället vill han betona förberedelsens betydelse.

– Jag hade gjort klart låtarna i förväg den här gången, med texter och allt. Det är väldigt ovanligt för mig. Tidigare har jag gått in i studion med skisser och halvfärdiga saker, och så har jag fått sitta i ett hörn och skriva klart medan skivan görs. Nu slapp jag det. Den här gången var skivan färdig redan innan, och då kunde jag förutom att sjunga och spela koncentrera mig på att producera.

– Jag är alltid beredd på att det kan ta slut, att jag inte har mer musik kvar i mig. Men så råkar jag ut för något som vänder på det. I höstas var jag ombedd att recensera Bob Dylans nya album, och där hörde jag en 73-årig man som inte alls anser sig för gammal utan jobbar vidare på samma sätt som när han var väldigt ung. Det blir inte alltid bra, men när han lyckas är det lika bra som det var i mitten på sextiotalet. Jag hoppas att jag också har sådana stunder, och det är väldigt tillfredsställande när man upptäcker att det finns kvar.

Den nygamla förtjusningen i Dylan lyser igenom även i blinkningar åt den gamle mannens sätt att sjunga i Diminished Ex. För en av sakerna som finns kvar med oförminskad finess i Lloyd Coles sånger är hans öga för detaljer och hans förtjusning i att smyga in referenser och citat i sina låtar.

– Jo, jag är nog samma låtskrivare som alltid. På samma sätt är det med till exempel en gitarrist som har sin speciella personlighet i sin ton oberoende av vad han spelar. Jag har kul när jag skriver, och plötsligt dyker det upp ett Blondie-citat som jag känner att jag vill använda, i synnerhet när låten som i Myrtle and Roses fall drar i en helt annan riktning än låten jag citerar. Mitt problem är snarare att det händer för ofta än för sällan. Jag skulle kunna fylla hela skivor med citat och referenser, och måste se till att hålla undan. Ofta är det överhuvudtaget inte medvetet, utan liknar något slags tic.

Bland veteraner och gamla samarbetspartners som Matthew Sweet, Fred Maher, The Commotions gamle keyboardist Blair Cowan och nyare bekantskapen Joan Wasser aka Joan As Police Woman märks också Lloyd Cole son Will.

– Han kom med och spelade på några festivaler förra sommaren, och det fungerade bra. Han tillförde mycket – inte bara ungdom – till bandet, och det dröjde inte länge innan han och andra såg honom som en i bandet. Jodå, jag också, utom att jag hela tiden känner ett ansvar att ha koll på att han inte dricker för mycket, som jag inte gör för de andra. Hehe.

Robert Quine är en av både Lloyd Coles och undertecknads favoritgitarrister. Han var punkpionjär tillsammans med Richard Hell i The Voidoids men spelade samtidigt avantgardistisk och ofta dansbar avantgardefunk med Material som en del av New Yorks No Wave-scen i slutet på sjuttiotalet. Tillsammans med trummisen Fred Maher spelade han sedan under flera år i Lou Reeds band innan Lloyd Cole anlitade dem 1990. 2004 tog han sitt liv genom en heroinöverdos, och jag undrar om saknaden blir särskilt svår när Lloyd Cole nu återvänder till den sortens rock som de tillsammans förfinade för dryga 20 år sedan.

– Han hade verkligen gillat det nya albumet Standards, och visst tänker jag på honom ofta. Men det var nog ändå bra att det blev som det blev. Robert hade börjat bli så arg på allt och alla, kanske mest på sig själv. Jag förstår nu att det var ganska länge som han inte hade lust att leva.

Standards är inte Lloyd Coles enda skiva i år. För ett par månader överraskade han sina följare med Selected Studies, Vol. 1, där han tillsammans med Brian Enos gamle ambient- och krautkollega Hans-Joachim Roedelius ställde samman instrumentala stycken inom just dessa genres.

– Det där är ju ett av mina stora intressen. Jag bygger synt som hobby.

Och reaktionerna var långt över förväntan.

– Jag hade faktiskt inte trott att någon skulle bry sig överhuvudtaget, men den är ganska omskriven, och de flesta är positiva.

Standards (Tapete/Border) släpps vid midsommar.