Eric Palmqwist - Människornas planet
Ella Ruth Institutet/Bengans
BETYG 3 av 6
Under mer än 20 år har Eric Palmqwist släppt skivor, först som EP's Trailer Park och sedan 2018 också i eget namn. Även om han famlade en aning musikaliskt i början har han gång på gång bevisat sina musikaliska kvaliteter både i låtskrivande och i arrangemang. Här är hans senaste knippe storslagna poplåtar, smarta, medryckande och välspelade med en mäktig ljudvägg. Överallt är det fullt av snygga snygga detaljer att njuta, ett saxofoninpass, en överdistad gitarr, en blinkning åt Warren Zevon i Tvålen, och med det hade allt kunnat vara frid och fröjd. Men.
Att skriva politiska texter som engagerar är en svår konst, och vare sig man formulerar sig mer ur grodperspektiv i det lilla och privata eller i övergripande för plakat kräver det fingerfärdighet och nyansering. The Tarantula Waltz är ett hyperfärskt exempel på hur det kan göras rätt i båda de riktningarna, med det explicita i frustande arga Till hälften människa, till hälften moderat och med subtilare grepp i Skämmas. Även H Self är ett sprillans exempel på förmågan att vara politisk genom att beskriva sin samtid genom att beskriva sig själv i sina underdog-reflektioner och i sin Yasintolkning. Eric Palmqwist har inte samma finess, och det ställer till det rejält på flera ställen på hans fjärde soloalbum.
Det börjar visserligen bra. Den dramatiska inledningen i titelspåret är en av de starkare stunderna, med mullrande pukor, skarpa riff och barnkör, och vi förstår att allt inte står riktigt rätt till på Människornas planet. Det finns fler sådana subtila stunder där musik och lyrik går i samklang, till exempel Du trodde människor var bra. Men det finns också motsatsen, och tyvärr för frekvent.
Han är så arg på sakernas tillstånd att man riktigt hör hur han darrar av ilska, och det lägger krokben både för hans engagemang och för hans låtar. Det är helt enkelt slarvig lyrik och dålig retorik att med lösryckta fraser besviket tala om new public management och räkna upp saker man är besviken på ("Obetald sovande jour, jag visste nog inte att det fanns"). Det är som att han listat ämnen för arga insändare, och som agitation funkar det bättre på plakat och i talkör. Framför allt berör det inte.
God retorik är att krypa nära och förmedla bilder, kanske berätta hela historien om den dementa gamla kvinnan som inte hinns med i sitt rum på boendet, eller om det ångesten hos det sönderstressade vårdbiträdet. I sådana riktningar har Eric Palmqvist rört sig förut, när han sjungit inspirerat och nära om socknar på Gotland, men när han någon gång försöker här låter det bara som krystade hastverk. "En ensam kvinna i en säng / Hon sjunger på sin slutrefräng" försöker inte ens komma nära, och "På ett hem / där bor ett barn / kanske från / Afghanistan" väcker inga känslor, oberoende av om man instämmer i Eric Palmqwists samhällsanalys eller inte.
I en recension för drygt 20 år sedan rekommenderade den här skribenten Eric Palmqwist att överge det engelska språket och istället sjunga på svenska. Men på engelska hade plattityderna kanske inte stått i vägen för hans många utmärkta låtar, och även om det känns lite konstigt blir förslaget nu det omvända.
Av Patrik Forshage
14 oktober 2024