Om det är patetiskt när ett gäng ”nutty boys” från 80-talet, den erans främsta företrädare för den urbrittiska popen med Kinks som förebilder och Blur som efterföljare, återförenas och låtsas att allt är som förr? När de fortfarande spelar sina melodislingor på piano och när de – herregud – till och med släpar på den där knäppa saxofonisten i för stora byxor?
Inte det minsta patetiskt faktiskt, eftersom de fortfarande besitter förmågan att skriva upplyftande goodtimes-hits med Londondoft som få andra.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
