Father John Misty - Mahashmashana

Bella Union/Playground

BETYG 5 av 6

På sitt första album som Father John Misty för 12 år sedan avfärdade han det namn han tilldelats som nyfödd och som hade varit hans namn i Fleet Foxes och på åtta soloalbum dittills. "I never liked the name Joshua. I got tired of J" sjöng han då. Men här försonas åter han med sina passuppgifter, så som han gör ibland, och kallar en låt för Josh Tillman and the Accidental Dose. 

Men att han tillfälligt lägger undan sitt artistnamn ska nog inte misstas för att han därmed släpper in lyssnaren i något personligt och intimt. Tvärtom är denne ”Josh Tillman” bara en av många karaktärer som utgör texternas olika subjekt, och just den här karaktären är inte särskilt sympatisk där han mikro-trippar på LSD och hånfullt dissar kontaktförsök med textrader som "She put on Astral Weeks, said 'I love jazz' and winked at me".

För Father John Misty är en novellist snarare än en dokumentärskildrare eller samhällsdebattör. När han i Mental Health tar sig an de mentala fängelser av sociala medier som vi frivilligt låser in oss i, med en välartat orkestrerad ballad där han låter som en lite mer straight Rufus Wainwright, är det visserligen ett ställningstagande. Men det ät inte nödvändigtvis Father John Mistys ställningstagande. På samma sätt är den begynnande medelåldern han iakttar och ogillar i Summer's Gone - "Against your will comes wisdom and 40 more years ahead" - en karaktärs reflektion, inte hans egen. Som novellist närmar han sig läromästaren Randy Newman med sin distinkta kvickhet och sina ordrika och oefterhärmliga metaforer och allvarsamma ordvändningar som att det alltid är mörkast precis före… slutet.

Lika kliniskt exakt i sin skicklighet är han musikaliskt, med nio kompositioner som hade kunnat vara skolexempel på hur man konstruerar melodiska ballader. Precis som på hans tidigare album brer de ofta ut sig uppåt sex minuter eller någonstans mycket längre än det, och det behövs för att rymma både de ordrika novellerna till texter och de komplexa orkesterarrangemangen. 

Med undantag av Screamland som slår över i mäktigt elektroniskt sprakande med en överstyrd gitarr från Lows Alan Sparhawk är arrangemangen tydligt lokalt förankrade i den amerikanska västkustens tradition från perioden sent femtiotal till mitten av 1970-talet. Titelspåret till exempel hittar sitt sound i när John Lennon hade gått i Phil Spectors skola och tillämpade lärdomarna med torra rocktrummor bakom stora orkestrar på på Harry Nilssons Pussycats. Muntra She Cleans Up är 70-talssvängigt ekande för ett historiskt dansgolv, men oftast är det så storslaget orkestrerat att det inte överraskar ens när änglakörer stämmer upp i Mental Health. Skivan är inspelad i Jonathan Wilsons studio i Topanga, men orkesterarrangemangen som utvecklats till perfektion framför allt i avslutande Summer's Gone hör egentligen hemma 30 kilometer österut och sex årtionden tidigare, när Nelson Riddle försåg Frank Sinatra med just sådana storverk i Capitol studios i North Hollywood.

Av Patrik Forshage

Den 23 november 2024

Skivrecension