Ingrid: Sveriges viktigaste familj
Skriven av Holly Astera och Patrik Forshage
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)
Peter Bjorn and John, Miike Snow, Lykke Li, Coco Morier, Jocke Åhlund och flera andra i en enda hög. Nöjesguiden var tvungen att skicka två generationer musikskribenter för att få ett grepp om hela härligheten.
I våras började det bubbla. Ryktet om det sjudande kreativa artistkollektivet spred sig som en löpeld, och ändå var ytterst få beredda på magnituden hos Ingrid när deras första samling släpptes på vinyl lagom till Record Store Day I våras.
Några av de allra smartaste och allra viktigaste artisterna i Sverige hade gjort myteri mot de kvardröjande regelsystem som de stora skivbolagen försökt bevara, och startat sin egen kanal för infall, tillfälliga samarbeten, pretentiösa projekt och mer långsiktig musikalisk utveckling.
Peter Bjorn and John är en del, liksom Miike Snow parallellt med lanseringen av sitt andra storbolagsalbum. Lykke Li finns där, liksom Coco Morier med meriter som låtskrivare åt Britney Spears och gitarrist åt Charlotte Gainsbourg, och dessutom Jocke Åhlund och Nille Perned, tillsammans med Tomas Nordmark, Johanna Beckman och Ingrids AD Jonas Torvestig.
– Det var lite av en familjetanke redan från början, förklarar Johanna Beckman, och får medhåll av Peter Morén, som utöver soloartist också är en tredjedel av Peter, Bjorn and John och en trettondel av Ingrid.
– Det började med att Nille Perned, Björn Yttling och Pontus Winnberg (Avant och medlem i Miike Snow) tog över en studio vid Mariatorget. Den är skitfin, och har en gång i tiden varit Abbas polarstudio. I samband med det startade snacket bland en massa folk vi känner om att göra mer. Alla vi som idag är Ingrid vet hur trögarbetat det kan vara med skivbolag, det kan dröja evigheter innan musik faktiskt når ut. Vi ville ha en plattform att leka på, att kunna göra allt det där man har lust med och att få det att gå snabbt från ax till limpa.
– Om vi har artister i studion och känner för att jamma – vi har bland annat haft över Franz Ferdinand – då vill vi också släppa det, fortsätter Johanna. Det ska få kännas spontant och levande, och vi battlar hela tiden med distributörer som försöker begränsa oss och säger att vi måste fokusera på hits. Men vi säger att vi inte vill, vi vill släppa det vi har lust med.
Men vad skiljer er från alla andra kreddiga indielabels?
– Första tanken var att skapa ett skivbolag, erkänner Tomas Nordmark som är på väg att utvecklas till någon sorts label manager. Men jag tror att vi ganska tidigt insåg att vi inte ville begränsa oss, utan istället skapa ett kollektiv av människor som har ett utbyte av varandra kreativt. Vi har en struktur där vi kan ge ut musik och skivor men det är inte det primära.
– Ingrid är långtifrån en traditionell label, slår Peter Morén fast. Till att börja med signar Ingrid inte artister. Vi ger ut själva på etiketten, och alla medlemmar har rätt att ge ut annat de gillar också. Ingen får lägga sig i det. Jag gillar till exempel Sara Wilsons nya trio Woodlands, och då bestämmer jag att Ingrid ska släppa deras album framåt oktober, och frågar ingen annan. Sedan är det jag som styr min release, som bestämmer om och hur den ska presenteras, i vilka format den ska komma ut, och så vidare. Men det är också jag som får göra jobbet, jag kan inte lasta av på någon annan i kollektivet.
– Vi är inte rädda för att jobba med personer utanför Ingrid, fortsätter Tomas. Så fort vi hittar något vi tycker om och känner att vi brinner för, varför inte? Vi har startat upp filmbolag som heter Ingrid Films, där vi har gjort en kortfilm där varje scen presenteras av en artist samtidigt som en låt representeras av en annan från Ingrid-familjen.
– Det behöver inte bara handla om musik, menar Johanna. Om någon vill släppa en modekollektion så kan man få göra det också.
– Nu ska vi pröva podcasts, fyller Peter på, och det skulle kunna bli Ingrid-böcker i framtiden. Varje vecka har vi morgon-möten där vi berättar om vad vi håller på med på våra olika håll. Det kan få svälla hur mycket som helst – om det funkar på Ingrid ska det vara på Ingrid.
Men hur får de det att gå runt?
– Första tanken med Ingrid var att vi inte skulle tjäna några pengar, berättar Tomas. Men mycket idag handlar om att tjäna pengar och folk undrar hur musiker och konstnärer överlever. Personligen vill jag ta bort det där tänket helt. Har du en idé – gör det så bra det går och kämpa för den idén. Det är precis det Ingrid handlar om, helt plötsligt är vi 13 personer som kan hjälpa varandra. Om jag skulle få en idé och vilja göra en skiva, då kanske jag kan gå till en i Ingrid-familjen och bolla idéer. Får vi sådana strukturer kan vi plocka in andra artister som vi tycker är skit-grymma och vill hjälpa. Men det ekonomiska får man ta i efterhand.
– Och så vill vi tjäna pengar, fortsätter Johanna. Klart att vi vill det.
– Nej, jag vill inte det, avbryter Tomas.
– Jag vill tjäna pengar, insisterar Johanna. Det är nog väldigt individuellt det där. Jag säger inte att jag behöver tjäna miljoner, men jag hade tyckt att det var skönt att inte inte tjäna pengar.
Ska större skivbolag oroa sig för er? Känna konkurrens?
– Ja, svarar Tomas direkt. Ärligt talat, jag tror det.
Johanna och håller med.
– Vi vill att artisten går hem med så mycket pengar som möjligt och att de ska äga sina egna masterrättigheter. Det är något som skivbolagen ska vara rädda för – eller att fler skivbolag tar efter oss, och att fler artister har rätt till sin musik. Inte att 95 procent går till ett skivbolag.
Så multinationella etiketter riskerar att förlora Lykke Li och Miike Snow till Ingrid?
– Det vill jag inte svara på, säger Johanna. Det kan vi inte svara på.
Peter kan svara, åtminstone delvis.
– För mig var det ett lätt val att ge ut mitt album på Ingrid, det riktar sig ju bara till Sverige eftersom det är på svenska. Peter Bjorn and John? Vi får se. Visst skulle man kunna tänka sig att det blir Ingrid i Skandinavien. Med något annat kontrakt i USA, som får finansiera det, hehe.
På Way Out West utgjorde Ingrid festens klimax, när det kompletta kollektivet avslutade festivalen på Trädgår'ns stora scen.
– Den som förväntar sig en hitkavalkad med det bästa från PB&J, Lykke Li och Mike Snow blir besviken, förklarade Peter Morén inför spelningen. Vi fokuserar helt på sådant som har släppts eller ska släppas på Ingrid.
Men en hitparad blev det när Peter Bjorn and John, Miike Snow (med Andrew Wyatt i negligé), en silverklädd Lykke Li, Jocke Åhlund i glamutstyrsel, Coco Morier och en gästande José Gonzalez bytte instrument med varandra, snubblade på varandra och i ett par fall kröp under varandra.
Höjdpunkterna var Lykke Li och Peter Morén tillsammans i Pughs gamla Små lätta moln, medan det regnade ballonger från taket, och inte minst Lykke Li och Andrew Wyatt i Young Folks, med originalartisterna förtjust visslande i bakgrunden. Peter kunde inte ens låta bli att slänga in några rader ur Punkrocker/Hiphoper, till Jocke Åhlunds uppenbara överraskning. Och i bästa fall var spelningen inte en engångshändelse.
– Vi pratar om en kortare turné, nickar Peter, med kanske sex spelningar i världen. Men det hänger ju på att alla kan vara med – det blir poänglöst annars, och det är förstås svårt med den logistiken.
Men vad händer i ett kollektiv på 13 personer när någon inte bär sin egen vikt? När man inte dyker på möten, när någon prioriterar USA-genombrottet istället? Peter ser inte orolig ut.
– Om någon inte kommer på möten så är de ju inte med och påverkar beslut. Och det gör väl inget om Ingrid inte håller för evigt. Saker kan brinna fint i fem år, och det är tillräckligt värdefullt.
Peter Moréns andra soloalbum Pyramiden kommer förstås på Ingrid-etikett, liksom höstens skivor från El Perro Del Mar, Andrew Wyatt, Woodlands och Kriget. Och så en massa grejor som de inte har kommit på ännu.