Blod, svett och ambitioner - Johnossi i framåtrörelse

I tjugo år har Johnossi varit en duo, och utvecklats tätt ihop som band och som människor. När de är aktuella med sitt åttonde album har de både återvänt till gamla mönster och prövat helt nya stigar. Men framför allt har de släppt in ytterligare en musiker i sitt täta samarbete.

För drygt tio år sedan beskrev John Engelbert och Ossi Bonde vad som gjorde att de funkade så bra ihop i en intervju vi gjorde över en god middag. De förklarade då att de var varandras absoluta motsatser, och höll balansen genom att den ena var högerbenet och den andra vänsterbenet.

- Jag vet inte om det stämde riktigt, tvekar John idag. När vi träffades som tonåringar tyckte vi nog snarare att vi var väldigt lika. Du vet, som man är när man är 17 år, inte färdig. Sen utkristalliseras ju vad man är för individ, under livet. Nu skulle jag inte säga att vi är vare sig så väldigt lika eller varandras motsatser.

- Vi har onekligen egenskaper som kompletterar varandra, funderar Ossi. Så att jag kan förstå den där sägningen. Precis som John säger, anledningen till att man hittar varandra är att det finns något gemensamt. Man kanske står på samma plats i livet, man kanske har samma drömmar eller vad det kan vara. Därifrån utvecklas man, och när det funkar ger man utrymme att utvecklas i olika riktningar, man ger varandra sköna tomrum att fylla upp. Haha, det där är väl äktenskapsråd som är allmänna. Vi har växt parallellt, och utvecklat varandra i det som är likt och olikt. Vi har inte vuxit ifrån varandra.

Men sedan några album är John och Ossi förstärkta med en tredje person. Mattias Franzén på keyboards förstärkte till att börja med live, men har för varje år kommit allt närmare kärnan. På Forevers hörs han överallt, och han har varit med och skrivit albumets allra flesta låtar.

Kan man säga att Johnossi är en trio nu?

- Ja, alltså live är vi ju det, menar John. Kreativt är vi det. Sedan post-corona har Mattias varit med och skrivit allt. Men samtidigt höll vi ju på i tio år med bara vi två, och vi kommer att heta Johnssi, inget annat.

- Mattias kommer oss närmare och närmare, nickar Ossi. Han har ju liksom tagit in oss i en andra andning. Vi hade säkert hittat vägar vidare hursomhelst, men att ha med Mattias tillfört så jäkla mycket ny lust också, och kreativitet.

- Han är ju verkligen en stor del av låtskrivandet nu också. Och det är ju väldigt... Alltså vi hade ju kommit vidare på något annat sätt om vi inte hade hittat honom.

Skulle man kunna sammanfatta det med att Johnossi är er bebis och hans jobb?

- Njae, tvekar John. För honom växer det ju mer och mer, så det kanske är hans bebis också nu?

Varje konstellation förändras ju i grunden när personer tillkommer eller lämnar. På vilket sätt förändras relationerna i Johnossi av Mattias?

- I låtskrivandet har det alltid funnits samma arbetssätt i Johnossi, väldigt tydligt och enkelt uppdelat, förklarar John. Jag skriver sång, melodi, text och riff. Sen så arrangerar vi ihop, och Ossi är väldigt bra som ett superbra bollplank. Grundidéerna har alltid kommit från mig. Det har gjort att det tar länge tid att göra ett album. Men med Mattias är vi två som skriver låtar, och han och jag är ganska lika i vårt skrivande. Det har inneburit en lättnad, vi är två som kan bolla mot varandra hela vägen. Nu är det är väldigt många låtar som börjat med att jag har en idé och skriver en vers, och Mattias skriver klart refrängen. Eller Mattias som har en gitarrgrej och så skriver jag på det. Vi talar samma musikaliska språk.

Både John och Ossi bubblar över i sin entusiasm för Mattias.

- Vi kan göra mer musik, det går fortare att få ett låtmaterial, njuter John. Bara det tycker jag är lyxigt.

- Någon kan ha en dålig dag, och nu finns det två andra som drar. Det var bökigare när man bara är två.

Finns det exempel på att han kommer med en färdig låt?

- Time Moving On är hans låt nästan helt, säger Ossi.

- Men oftare är gör vi låtarna ihop, berättar John Precis i början av arbetet med albumet, när det är svårast att sätta igång, så kom han med en grym refräng till San Antonio. Han hade skrivit en vers också, men den tyckte inte jag var särskilt bra. Det var en mycket lugnare låt, men den där refrängen, den fastnade. Så jag skrev en ny vers ganska snabbt, och då blev det en annan grej.

Men det skulle ju kunna innebära motsatsen också. Att två gaddar ihop sig.

- Det är väl just därför det har funkat så bra med Mattias. Han är först och främst en väldigt nära vän. På det bygger vi en kreativ relation. Annars hade det inte spelat någon någon roll hur duktig han var, om vi inte hade klaffat så bra som vi har gjort.

Bandets åttonde album Forevers är producerad av Måns Lundberg med rötter hos Deportees och produktioner åt Shout Out Louds och Tomas Andersson Wij.

- Vi var jättenöjda med Måns, säger John. Ibland så kan det ligga något litet i stämningen och gnaga, och det hämmar kreativiteten.Något litet irritationsmoment. Men med Måns var det inget sådant alls, det var jättebra hela vägen. Han är väldigt musikalisk och alltid ganska konkret och, inte så dimmig. Sånt tycker jag om, en producent som kan ta skarpa beslut. "Det är det här som blir nu, det här blir bra." Vi gillar inte att knussla med saker. Man kanske inte behöver prova 40 olika kombinationer av gitarrstärkare, eller 40 olika virvlar som är stämda på olika sätt.

- Det är väl det, fortsätter Ossi. Att våga ha en framåtrörelse, att inte stanna upp för länge på en och samma plats.

Ljudmässigt skiljer sig San Antonio en hel del från resten av skivan. Jag kastar fram att den nästan har Phil Spector-stora ambitioner med pukor och körer, och John och Ossi skrattar och instämmer.

- Vi nämnde faktiskt Phil Spector och hans Wall of Sound när vi spelade in den, bekräftar John. Det händer ibland att en låt visar vägen när man skriver den, och då är det bara att löpa den linan ut. Sedan kan man undersöka - hade låten rätt dit den ville gå? Oftast när det funkar så brukar det vara rätt.

- Vi spelade in den mycket tidigare, förklarar Ossi, separat från resten av albumets andra låtar, för att vi ville ha en singel klar i våras, då blir det en liten egen grej. Man undrar vart den tagit vägen om den hade spelats in samtidigt med albumet?

I Reflection så hör jag nästan ett Smells Like Teen Spirit-riff.

- Det är alltid viktigt för oss att visa på bredd, beskriver John. Vi vill visa på en jättemjuk och skör sida, men också suggestiva och mörka sidor. Om Gemini är vår Bittersweet Symphony, då är Reflection min chans att visa lite metal, och kanske Devotion som är lite Queens of the Stone Age-rock.

Ni skriver i pressmaterialet att låten Big Buck är ett anthem gjort för arenor.

- Så känns den när man hör det, nickar John. Den är stor, och härligt amerikansk. Haha, vi råkade nämna att det låter som Bryan Adams, för om det är bredbent så låter vi det vara bredbent. Vi skäms inte.

För tio år sedan så sa ni att ni inte ville bli ett arenaband. Det är sämre ljud, sämre publikontakt, påstod ni, men nu gör ni arena-anthems.

- Fan så indie vi var, skrattar John och Ossi. Det är roligt att höra vad vi sa då. Det är verkligen en liten reflektion över vem vi var då och hur man tänkte. Allt man vet nu som man inte visste då. Och allt som man inte kommer ihåg att man visste.

- Men vi inte är det ett arenaband, medger John. Vi spelar på stora ställen, men inte de största. Jag ska inte säga att det är det vi siktar på nu heller.

- Jo, men det gör vi, vi siktar alltid högt, slår Ossi fast, och John böjer sig för argumentet.

- Ok, jo, vi siktar på arenor. Men vi vet också att vi har tålamod att ta oss dit vi ska.

Time Moving On har också anthem-ambitioner.

- Den är också en sån där stor låt, nickar Ossi, och en typisk Mattias-låt. Det är lite collegerock i refrängen. Det är väldigt enkelt, och välskriven. Jag tycker att den är självsäker..

Just självsäkerhet tycker jag att hela albumet andas, och mognad. Stabilitet.

- Det är inte konstnärens roll att analysera ens egen konst, tvekar John. Det måste ju ligga i betraktarens öga.

Han ler.

- Men man kan alltid hålla med. Den här gången tror jag att vi har landat mer i oss själva än vad vi trodde.

Hur förbereder ni turné när ni har ett nytt album i bakfickan?

- Det är en balansgång, tvekar Ossi. Vi vill ju spela jättemycket från det nya albumet, och publiken vill höra lagom mycket från det nya.

- Vi gör listor nu, förklarar John. Först skriver upp vilka låtar vi måste spela så att ingen ska bli arg. Och sen säger vi, okej, vi skiter i vad folk tycker, vilka låtar vill vi spela? Så kommer de nya låtarna också, vilka av dem ska få komma in i den där mishmashen? Det vi tycker är roligast att spela tror vi smittar det av sig på ett bra sätt.

- Man kan får höra från hardcorefans som vill ha det där albumspåret som man typ inte ens själv kommer ihåg, ler Ossi. Det är ju jättehärligt. Man blir glad och tänker att jag får fan lyssna igen på den gamla låten. Och så lyssnar man på den, och mjae, vi kanske inte ska spela den. Men man blir otroligt glad.

- Generellt är det så att ju närmare efter albumsläppet desto mer spelar vi ifrån det nya albumet. Sedan kanske någon ny låt faller bort, när man upptäcker att inte riktigt håller nivån. Så att om man gillar det här albumet då ska man verkligen passa på att se oss så fort som möjligt. För att i sommar så kanske inte vi spelar låt nummer sex, utan då kanske vi har börjat plocka upp gamla kataloglåtar som vi gillar.

När jag intervjuade Johnossi för första gången, för 16 år sedan i den lilla replokal de hade på Götgatan i Stockholm, blev jag bjuden på i det närmaste en hel konsert innan två vid det laget genomsvettiga musiker var beredda att låta sig intervjuas. "Om man inte är genomblöt av svett har man inte gjort sitt jobb", förklarade de då, och liknande resonemang har funnits när vi träffats för intervjuer senare också.

- Ja, jävlar, minns Ossi. När vi repade övade vi också för att spela live. Det var inte bara att spela igenom låtarna. Det tycker jag är ganska gulligt, när man tänker tillbaka på det. Det gjorde ju också att det var det enda sättet vi kunde spela våra låtar. "Kan du spela dem lite lugnare?" Nej, ledsen, vi vet inte hur man gör det.

- Jag har lärt mig att jag behöver inte ta i så mycket i replokalen nu. För att du tvivlar inte på vad jag kommer göra live, säger John till Ossi.

- Haha, nej, men du kan ju vara lite orolig över mig, skrattar Ossi. "Spelar du verkligen så hårt som du brukar göra?" Nej, jag kanske hade tänkt göra något efter det repningen, jag ska gå på middag.

- Vi hade väldigt mycket i den inställningen då, och fortfarande, konstaterar John. Fan, jag håller ju på att dö av varje gig fortfarande. Eller svimma i varje fall. Men på den tiden spelade vi väl i 45 minuter och gick blödande av scenen. Den energinivån går inte att upprätthålla under en timme och 40 minuter nu.

- Eftersom jag spelar trummor så det är mer fysiskt för mig. När vi går av scenen så är det nästan så att jag kräks ibland.

- När man kommer ifrån 90-talet så lärde man sig att röja på scen, alltså att verkligen hoppa runt, berättar John. Det var en naturlig del av allt. Kurt Cobain gjorde ju det jättemycket. Det var fysiskt. Så för mig har det alltid varit så naturligt att man agerar och reagerar. Jag kan inte hejda mig från att naturligt börja headbanga.

- Men det gör ju att man måste fundera på hur man är klädd också, haha. Jag skulle vilja spela i kostym men det går inte. Det är en så konstig grej att jag blir så fysiskt utmattad av att sjunga. Det spelar ingen roll hur mycket jag sjunger innan en turné, eller jobbar upp min kondition. Det är ett annat djur på scenen. Det är en annan andningsrytm.

Iggy Pop har satt normen.

- Ja, han är ju funktionsklädd.

Så vad händer när turnén sedan börjar? Funkar träningslägret?

- Första datumet på en turné blir man alltid lika chockad, menar John. Man blir tagen på sängen över hur jobbigt det är. Då finns det en anspänning, premiärnerver, och man är lite tajt i kroppen och allt sånt där. Efter tre låtar undrar hur fan jag ska klara 15 låtar till. Men sen börjar man sakta hitta andningen och slappna av.

I pressreleasen till Forevers beskrivs en process där Johnossi återvänt till replokalen för att arbeta fram skivan, tvärs emot hur processen såg ut senast. Det är en pendelrörelse att göra tvärtom jämfört med senast som har återkommit i varje samtal vi har haft under åren.

- Det stämmer, bekräftar John. För oss är det alltid mer märkbart än vad det kanske är utåt. Vi försöker göra annorlunda för att inte trampa samma fotspår.

- Ja, vi tog tillbaka replokalen lite grann, berättar Ossi. För de två senaste skivorna var vi inte alls i replokalen. Så vi behövde hitta tillbaka till att spela låtarna. Om det var Blood Jungle tror jag, då hade vi skrivit låtarna, och så gick vi direkt in i studion och spelade in de olika delarna. När vi skulle börja repa för turné hade jag aldrig spelat dem. Det var en märklig grej, "hur fan ska jag spela det här"?

- Men det gör inget om det inte blir exakt som på skivan när vi spelar live, menar Ossi. Live är ett annat djur, liksom, och jag tycker att det är så det ska vara. Jag kan bli besviken när jag går och ser akter och så tänker jag att om jag blundar så hade det lika gärna kunna vara albumet.

- Alltså, såhär, börjar Ossi. 2008, kanske det var, då såg jag två band ganska tätt. Först White Stripes på Circus. Och sedan The Strokes någon vecka senare, på samma ställe. White Stripes var ju en levande entitet, man visste inte vad som skulle hända. Det kändes så otroligt spontant, och man upplevde någonting unikt. The Strokes spelade i stort sett plattan tvärsigenom från A till B. Det lät exakt som plattan, alla solon var exakt som de var. Det var det ju fantastiskt bra låtar och allt sånt där, men det fanns inget mervärde, liksom.

För två år sedan var John med i TV4:s Så mycket bättre. Det var lite oväntat, kanske också för Johnossi själva.

- Jag hade tackat nej två gånger innan, berättar John. Jag tyckte att det inte var min grej, jag tyckte att jag var lite för cool. Sen var det pandemi, och ingen fick spela längre, och när det till slut började luckras upp hade alla världens band så mycket att ta igen, alla skulle ut på världsturné, och folk hade inte råd att köpa biljetter till allt.

- Det var liksom kö till spelningar på festivaler, berättar Ossi. Det är så jävla crowded ute i Europa att komma ut och spela. Så nu tänkte vi att nu ska vi försöka ge Sverige extra mycket kärlek i några år.

- Det var bara att bli en jävla yes-man, skrattar John. Vi vill jobba så mycket som möjligt, och det var en krass taktik som har fallit ut väl.

- Jag tyckte att John var så jävla grym i tv, berömmer Ossi.

- Jamen låtarna blev bra, det måste man säga Tänk 2015, då hade det inte funnit en chans att jag skulle få för mig att stå i tv och sjunga en Måns Zelmerlöv-låt. Nu blev det så, och det kändes fine att göra det. Vi har inget mer att bevisa för någon. och det var inget stort steg, bara ett underhållningsprogram.

Och nästa steg i att ge Sverige extra mycket kärlek, är det att..

- Inte Melodifestivalen, avbryter John bestämt. Där går gränsen. Det skulle inte vara ett klokt beslut. Vi tackade nej till att vara en av mellanakterna, utan att vi ens visste riktigt var det var.

Ossi håller med.

- Det är ju galet, men det säger ganska mycket om det programmet. "Ska vi inte ha lite riktig musik också, som pausunderhållning?"

Haha, nej, melodifestivalen tänkte jag inte ens på. Jag tänkte på det där med att sjunga på svenska ihop med Lars Winnerbäck.

Men den folklighet jag tänkte på handlade inte om melodifestivalen. Den handlade om språkval. För i somras släpptes plötsligt vårens singel San Antonio igen. Men den här gången hette den Känns så längesen och var en duett med textens upphovsman Lars Winnerbäck

- Man måste hitta på roliga grejer. För oss var det inte en jättestor grej. Vi vet att Lars Winnerbäck gillar Johnossi, och så skrev han till oss att han gillade San Antonio som någon på vårt gemensamma bokningsbolag hade spelat upp för honom. Och så knäckte vi den idén. Det var jättekul. Det är bara att köra på.

Om det blir mer svenskspråkig musik från Johnossi får framtiden utvisa. Resten av 2024 fokuserar Johnossi hursomhelst helt på Sverige, med mer än 20 spelningar runtom i landet innan turnéavslutningen i Annexet den 7 december. Sedan bär det av ut i Europa igen.

Patrik Forshage

1 oktober 2024