Bill Callahan - The Holy Grail. Bill Callahan’s ”Smog”. Dec 10, 2001, Peel Session

Drag City/Border

BETYG: 4 av 6

Om vi bortser från benämningen "helig gral" är titeln ganska självförklarande. Det rör sig om en EP enligt ordets traditionella bemärkelse, varken mer eller mindre, med fyra intensiva och besjälade framföranden från en John Peel-session för 23 år sedan, på den tiden Bill Callahan fortfarande kallade sig Smog.

Beautiful Child är en lång visa som stilla och vaggande hade kunnat vara trösterik om det inte vore för den dova vädjande oro Bill Callahan förmedlar, och Could Discovery - ursprungligen på Dongs of Sevotion från något år tidigare - växer mot ett crescendo så mäktigt som går att åstadkomma med två elektriska gitarrer, trummor, bas och en monoton fiol. Det låter inte så lite Velvet Underground, och mycket riktigt avslutas sessionen också med Jesus som är en liten bagatell till Velvet Underground-cover, helt kort och väldigt personligt. När Lou Reed anropade Jesus lät det lätt ironiskt, så som han hade en tendens att låta, medan Bill Callahans övergivna och nästan viskande rop på räddaren låter desto mer desperat. "Jesus, help me find my proper place".

Det är ett rop på hjälp som blir än mer begripligt i sammanhanget utifrån EP:ns starkaste spår Dirty Pants från Rain on Lens-albumet. Här är den spartanska sången trasigare och mer nedgången, om en sorglig existens som dansar barbröstad och barfota och med trasig tand, men ändå nöjd med sin drink i handen. Visste vi inget om Bill Callahans fortsatta utveckling efter den här sessionen hade man kunnat befara det värsta, men trots sångernas texter och omslagsbildens blariga porträtt gick det inte att dra slutsatser om hans leverne. Likt Tom Waits hobo-karaktär har vi lärt oss att den vinddrivne existens som kallade sig Smog i början av 2000-talet var en rollfigur, inte ett självbiografiskt utlämnande.

Därför kan vi fullt ut gotta oss den här tidskapseln, gral eller inte.

Av Patrik Forshage

Den 26 november 2024

Skivrecension