Gitarrbandens återuppståndelse: The Vaccines och Frankie & The Heartstrings

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2011)

Ännu en gång skyndar olyckskorparna till för att dödförklara den gitarrbaserade musiken. Men både The Vaccines och Frankie & The Heartstrings står beredda att ta kampen och ge dem fel. Nöjesguiden åkte till England för att undersöka den nya gitarrocken.

I England har mäktiga krafter som BBC och The Guardian just förutspått gitarrbandens och därmed rockmusikens snara utrotning. Just BBC har visserligen räknat ut den sortens musik en gång i halvåret under de senaste åren, men den här gången har de siffrorna på sin sida. Knappt något gitarrband återfanns på den brittiska albumlistan under 2010, och bland de hundra mest storsäljande singlarna under året finns totalt tre gitarrbaserade, om vi accepterar en väldigt generös tolkning av begreppet. Nu är det över för rockmusik och för gitarrer i pop, konstaterar de brittiska olyckskorparna triumferande. 

Rock för gitarr har dödförklarats förut. "Groups are out, four-piece groups with guitars particularly are finished" ska till exempel en anonym beslutsfattare på skivbolaget Decca ha sagt redan 1962, när han tackade nej till att signa The Beatles. Men redan innan våren kommer har till exempel The Vaccines sparkat in musikbranschens dörr med de mest högljudda poplåtarna vi hört sedan Jesus & Mary Chain, och strax bakom dem bjuder Frankie & The Heartstrings på en helt egen skrammelvariant av åttiotalets bästa gitarrpop.

Samtidigt som den ena handen hos BBC förutspådde gitarrbandens död hamnade Londonbandet The Vaccines på tredje plats i BBC:s Sound of 2011-listning. I en oansenlig replokal i en taxiverkstad i Chelsea funderar Justin Hayward-Young på hur det känns att leda ett band som är en succé efter bara åtta månaders existens. 

– Nå, än är vi inte där, ännu är det bara förutsägelserna om succé som varit omedelbara. Men det är rätt läskigt och samtidigt smickrande. Och även om det känns som att det har gått fort för dig, har vi allihop varit på gång länge, med andra band.

I andra änden av London sitter halva Frankie & The Heartstrings och sippar på varsin kopp te. Det gick nästan lika fort för dem att lämna den punkfixerade publiken hemma i Sunderland för att bli en av först Londons och sedan resten av Englands mest angelägna band. Gitarristen Michael McKnight ler åt tanken på att de kan försörja sig på sin musik långt innan debutalbumet är släppt. 

– På sex månader har vi hunnit med mycket mer än vad vi vågade drömma om, med skivor, med spelningar, med resor i Europa, med att leva på musik. Jag tänker att om det skulle sluta nu, här, skulle det ändå överträffa allt jag hoppats på.

– Vi hade andra jobb innan allihop, minns han. Det var rätt surrealistiskt. "Vad gjorde ni igår då", frågade arbetskompisarna, och jag svarade att jag gjorde en utsåld konsert i London. "Lägg av!". När man har gjort sådant uppskattar man chansen att få ägna sig åt musik mycket mera, att slippa gå upp på morgonen och masa sig till jobbet. Jag vet en massa band från stadig ekonomisk bakgrund som aldrig har gjort något annat än att plugga och spela musik, och de förstår inte riktigt hur bra de har det. 

– Men länge behöll vi våra jobb, minns Frankie & The Heartstrings sångare och blickfång Frankie Francis. Jag minns när vi skulle ha vår första London-spelning, och det var rätt uppmärksammat. Då ringde chefen och frågade om jag kunde jobba imorgon. "Jovisst", sa jag, och så gick jag upp och soundcheckade. 

För båda banden var succén omedelbar. Demon till The Vaccines If You Wanna skickades bland annat till inflytelserika Zane Lowe som prompt spelade den i radio och utnämnde den till "Hottest record in the world". Det var i augusti, två månader efter bandets bildade, och The Vaccines hade fortfarande inte spelat ett enda gig. 

– Konstigt, funderar Justin Hayward-Young. Ibland händer saker i en annan ordning än man föreställt sig.

– Vi trodde att vi skulle få lite respons på våra demos, skrattar Peter Robertson, bandets trummis. Inte att den skulle spelas i radion, och definitivt inte med sådana omdömen. 

Skräniga gitarrband är ofta en reaktion på en mer välkammad tidigare trend. Så var det när Sex Pistols kom som en reaktion på svulstiga stadiumdinosaurier i mitten av sjuttiotalet, när Jesus & Mary Chain överröstade det tidiga åttiotalets cocktailpop och när The Strokes för ett decennium sedan visade fingret åt oansenligheter som Coldplay och hela quiet is the new loud-vågen.

– Allt är cykliskt, konstaterar Justin Hayward-Young. Men de som har velat döma ut gitarrbanden var fel ute, sådana band finns alltid. Efter The Libertines och The Strokes för fem år sedan blev det för många, och folk blev skittrötta på det. Nu har istället det där syntetiska Lady Gaga-soundet som kändes fräscht ett tag blivit standard och trist. 

– Jag vet inte om vi går längst fram i en våg eller inte, fnyser Peter Robertson. Och jag skiter ganska mycket i det.

– Det finns massor av gitarrband därute, men kanske inte så många med bra låtar och stora refränger, småler Justin Hayward-Young självsäkert. 

Frankie & The Heartstrings ledare Frankie Francis har en blygare framtoning, men precis som The Vaccines startade han sitt band eftersom den gitarrmusik han ville höra inte fanns att tillgå. Att Frankie Francis jämförs med Morrissey har inte bara med James Dean-frisyren att göra när Englands skribenter slåss om att tillskriva Frankie & The Heartstrings alla sina gamla favoritbands finaste egenskaper. På samma sätt rabblar man rutinmässigt influenser som Ramones, girl groups och The Strokes så fort The Vaccines kommer på tal. 

Beror referenserna på att vi journalister är lata, eller fångar de ert sound?

– Det är väl ett enkelt sätt för journalister att få läsarna att associera i rätt riktning, ler The Vaccines Peter Robertson överseende. Jag tror egentligen att journalister kan hitta tydligare influenser om de vill, men inte lika välkända för deras läsare. 

– Allihop finns där, medger Justin Hayward-Young. Särskilt girl groups-soundet, med de klockrena melodierna och sångstämmorna. Men det är bara en liten del av det. Vi satte ihop ett mixtape med våra 100 viktigaste sånger när vi startade, och där fanns också grejer som The Cramps, Circle Jerks, Panda Bear och The Zombies. Och The Monks, inte minst. Men jag vill och hoppas verkligen att vår musik är akut dagsaktuell. Det är det unika och egna som skiljer bra band från dem som bara återskapar.

– Jag läste en bok om de stora jazzmusikerna nyligen, fortsätter Peter Robertson. Charlie Parker, Miles, John Coltrane, du vet. Där stod det att de byggde sin musik helt på tradition, både arr och låtval. Minst 95 procent var gammalt. Men sedan tillsatte de en egen gnista, något personligt, något nytt, något revolutionerande – det är vad vi strävar efter. 

Jag upplever er som väldigt nutida, inte alls bara retro.

– Uppfattas man som ett retroband betyder det att man saknar perspektiv på nuet, fräser Frankie & The Heartstrings Michael McKnight ifrån. Sådana band har korta liv.

– Vi lyssnar jättemycket på ny musik också, förklarar Frankie Francis. Those Dancing Days till exempel, på samma etikett som vi. De är grymma. Bara deras trummis, till exempel, som är så jävla snabb att man inte fattar. Hon är otrolig. Jag har faktiskt sjungit med dem, live i en duett som sångaren i Maccabees gör på deras kommande skiva. 

Precis som The Vaccines är Frankie & The Heartstrings också angelägna om att framhålla att de inte bara är summan av sina influenser.

– Vi vill ha ett eget sound, förklarar gitarristen Michael McKnight. Vi vill inte hålla på med överdrivet reverb-användande som så många andra just nu. Jag gillar när folk gör olika tolkningar av vilka influenser vi har, för det visar att det är svårt att sätta fingret på vår musiks förebilder. 

När The Vaccines väl började spela live var hypen redan ett faktum. På deras första London-gig i oktober fick 200 köande avvisas medan Alex Kapranos och folk från Mumford & Sons, White Lies och The Maccabees trängdes i publiken. I slutet av januari hade de redan hunnit med ett par varv i England och gjorde sin första spelning i New York, med drottning Debbie Harry i publiken. Resten av året fortsätter på samma sätt. Englandsturnéer, SBSW-spelningar, Europaturnéer och festivaler.

– Det är rätt galet, säger Justin Hayward-Young och himlar med ögonen. Nästa stund som inte är inbokad i almanackan är i december. 

– Jag ser fram emot att spela i Skandinavien, medger Peter Robertson. Flera av oss har spelat där förut.

– Hoppas vi får spela på Debaser i Stockholm, myser Justin Hayward-Young. Jag har faktiskt aldrig sett fler fantastiskt vackra tjejer än där. 

Även om Frankie & The Heartstrings framgång var nästan lika omedelbar hann de harva runt med småspelningar åtminstone någon månad, och har redan hunnit skaffa sig ett rykte som hårt arbetande liveband. Redan från början gav de allt på varje spelning, även om det bara var två betalande i publiken.

– Man måste alltid ge 100 procent, slår Frankie Francis fast. Jag måste vara genomsvettig och ha skrikit sönder rösten, annars skulle jag inte stå ut med mig själv. Man vore ju en skit om man inte gav valuta för pengarna till den som betalat för att lyssna på oss, och jag vet ju vad jag vill vara med om när jag ser ett band live. Jag vill se en frontman som arbetar stenhårt, jag är ointresserad av shoegazers. 

Michael McKnight vet varför.

– Vi kommer ur Sunderlands punktradition. Där går det inte att ta det lugnt på scenen.

Frankie & The Heartstrings debutalbum Hunger (Wichita/Cosmos) släpps i dagarna. En månad senare är det dags för The Vaccines debut What Did You Expect from The Vaccines? (Columbia/Sony).