Tim Hutton - Everything
PIAS/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2000.)
Det finns musikgenrer som är uråldriga, genrer där åldermännen förfinat stilen intill perfektion. Blues är en sådan, och singer-songwritertraditionen är en annan. Nya aspiranter jämförs obönhörligen med de gamla mästarna, och eftersom det är mästarnas verk som har blivit norm för genren kommer uppkomlingarna oftast till korta. Varje ny vemodig självrannsakande singer-songwriter jämförs med Nick Drake, Leonard Cohen, Tim Buckley eller de andra mästarna, vars tidiga verk har blivit en del av en musikalisk kanon för tänkande medelklassungdomar i hela västvärlden. Vem ger sig på en sådan uppgift? Många har försökt och misslyckats, och några få lyckas etablera sig som fullvärdiga efterträdare till mästarna.
Elliott Smith har kommit fram med den äran i USA, men bland engelsmännen har få vågat ta sig an utmaningen. Badly Drawn Boy kan vara artisten som bröt trenden, och nu kommer Tim Hutton. Tim Hutton lyckas inte bara förvalta mästarnas arv, han förnyar dessutom genren. Han har visserligen hängt med ett tag, men Everything är hans debutskiva under eget namn, och också hans första försök i popgenren.
Men Tim Hutton är ingen duvunge. Hans CV liksom hans texter skildrar en man som varit med om en hel del, bland annat den uppenbarligen hemska erfarenheten att ha ingått i den skojfriska men inte särskilt inspirerande technoduon Vulva, med kopplingar till Aphex Twin och Lady Miss Kier från Deee-Lite. Förra året hade han viss framgång som en del av afrohousegruppen Soul Ascendants.
På sin solodebut har Tim Hutton samlat tio mycket starka sånger. Hans enkla kommersiella sånger, ofta sorgsna självkritiska betraktelser, drivs av akustisk gitarr, flygel och stråkar, men har fått en bakgrund av dov lågmäld dansmusik, där multiinstrumentalisten Hutton använder sin bakgrund från ambient techno och annan modern dansmusik som utgångspunkt för sitt ljudskapande. Stina Nordenstam och Tricky har försökt skapa samma typ av stämningar, men ingen av dem har lyckats kombinera ljudbilden med lika starka texter som dem Tim Hutton skriver. Alla sånger är självklara i sin enkelhet, och talar till hjärtat med texter, melodier och stämningar. Samtidigt talar de till fötterna genom arrangemang, instrumentering och beat. På Colours påminner han om Robert Wyatt, och den sorgsna Chet Baker-trumpeten liksom elorgeln som båda tränger sig fram över låtens dova beat förstärker den associationen.
Få skivor är så omedelbara att jag vid första lyssningen omedelbart trycker tillbaka för att höra en låt en gång till. Det gör jag med både inledningsspåret Beenafool som låter som Nick Drake kompat av Massive Attack. Det gör jag också med Didn'tisay, med ett lojt akustiskt sväng. För resten, jag spelar om hela skivan en gång till, med tända stearinljus medan sommaren dör.
Skivrecension