Som bäst åstadkommer den här 78-åringen oanständigt fet funk full av det självförtroende som manifesteras i inledningsspåret Confidence.
Som ganska bra är hon en engagerande agitator på humanismens barrikader, som när hon i Revolution of Change gråter över vapen på gatan och polisbrutalitet.
Som inte alls lika bra är hon en ganska trött standardsoulsångerska med anonyma meningslösheter som Love is You att hantera.
Som sämst är hon okänslig och gapig i det tungfotade försöket att funkifiera Patti Smiths People Have the Power och den bara oinspirerade tagningen av Nick Lowes (What’s So Funny ’Bout) Peace Love and Understanding.
Av dessa varianter är tyvärr de senare varianterna dominerande på Unstoppable.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
