Howard Devoto: The most important man alive
"Mr Devoto, how nice to finally meet you face to face
It was you who taught me how to hammer out a manly turn of phrase
You turned the common coin of cliche up on its head
Scattering the world with change, speaking the unsaid
You are, quite simply, the most important man alive
I'd like to thank you for simply being in my life"
Momus, The Most Important Man Alive, 1998
Långt innan Ebba Grön släppte sin första singel hade en av punkens viktigaste arkitekter redan övergett och förnekat sitt verk. Efter bara en EP lämnade Howard Devoto sin partner Pete Shelley och deras Buzzcocks, bildat för att spela förband till Sex Pistols efter att Devoto och Shelley bokat London-bandets allra första Manchester-gig.
- Jag var inte så förtjust i punk. Den innehöll så mycket negativ energi. Det kanske var till punkens fördel, men jag kände mig obekväm, faktiskt störd, och en aning skrämd av en del punk.
Istället bildade Howard Devoto Magazine 1977, och satte omedelbart igång att bryta mot den nya tidens estetik och de renläriga punkarnas grundregler. Till en början var Magazine visserligen så nära punk att det enbart var de riktiga punktalibanerna som såg dem som avfällingar – debutsingeln Shot by Both Sides till exempel byggde på ett gammalt Pete Shelley-riff, och live envisades de med att spela Buzzcocks-låten Boredom – men det var uppenbart att de var på väg i helt andra riktningar.
Värst, i punkarnas ögon, var rekryteringen av Dave Formula, och de synthar han hade med sig var viktiga för Magazine redan från början. Keyboards var fiendens instrument, de tillhörde dinosaurerna i prog- och symfonirocken.
Med skotten John McGeoch på gitarr, blivande Bad Seeds-basisten Barry Adamson och kort därpå också Martin Jackson på trummor la Magazine grunden för det som kom att kallas postpunk. Även om debutalbumet Real life från 1978 är en aning vingligt har det avsevärt mer gemensamt med David Bowies Low och Roxy Music än med The Clash.
I början av 1979 hade de kommit längre i riktning mot sin vision. Secondhand Daylight var fylld av nervös artrock och singlar som Back to Nature och Feed the Enemy, men fortfarande kämpade bandet mot tveksamma arrangörer som trodde att de var en del av punken. Textrader som Permafrosts "I will drug you and fuck you" bidrog säkert till det, men bland återutgåvans bonusmaterial finns i punksammanhang udda saker som en tagning av Captain Beefhearts I Love You, You Big Dummy.
The correct use of soap, bandets tredje album, var deras största stund. Howard Devoto återförenades med producenten Martin Hannett, som hade producerat Buzzcocks första EP, och skrev skeva postpunksånger med utgångspunkt i Dostojevskij (A Song from under the Floorboards) och Raskolnikov, och blandade dem med en ännu skevare cover av Sly & The Family Stones Thank You (Falletinme Be Mice Elf Agin).
Inför bandets sista album Magic, Murder & the Weather hade John McGeoch lämnat bandet för att satsa på Siouxsie & The Banshees och Visage, och visst var hans ersättare kompetenta, men magin var bort. Så i juni 1981, när skivan släpptes, hade Magazine just tillkännagivit sin splittring.Ian Curtis var död sedan ett år, och med Magazine var borta var postpunken öppen att tas över av mindre intressanta aktörer som Killing Joke. Inget varar för evigt.
Magazines fyra studioalbum har just släppts igen, och hade varit fantastiska album att upptäcka eller återupptäcka även utan bonusmaterialets singelversioner och b-sidor. Nästa månad finns dessutom Howard Devotos enda och alldeles utmärkta soloalbum Jerky Versions of a Dream att tillgå igen.
För övrigt tröttnar man aldrig på att se Howard Devoto som toalettstädare i 24 Hour Party People.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007
Av Patrik Forshage
Krönika