Med argumentet att Creation-bossen Alan McGee var hennes upptäckare försökte man hypa hennes debut som nästa Patti Smith eller PJ Harvey. Men eftersom det inte fanns mycket musikaliskt att hänga upp det på nådde hon ingenstans. Här tar hon hjälp av Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre, men redan i den påfallande träffsäkra albumtiteln konstaterar hon att inget finns att deklarera den här gången heller.
Hennes sega goth ligger för långt under genomsnittet, och låtstrukturer är lika lågprioriterat som variation. När en låt går över i nästa är det snarare som att Tess Parks vaknar till ur föregående låts uttråkade dvala och bara fortsätter i samma somnabulistiska lunk.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
