Som jag önskar att det fanns en annan recension att skriva om The Messenger. Att det skulle vara möjligt att jublande konstatera att Johnny Marr revanscherar sig för sin 10 år gamla bluesjammande dadrock-sömnpiller till solodebut. Att det var snyggt producerat och att han lärt sig sjunga, eller åtminstone vågar pröva något annat än viskpratande. Att han skrivit flera låtar som kunde matcha ens lägstanivån på dem han slentrianmässigt slängde ihop till singelbaksidor åt The Smiths. Att han flashade hela sin gudalika gitarrrepertoar med elektrisk jangly soulindie, glamriff och pådrivande akustiskt komp. Men enbart gitarrgenialitetsdelen stämmer, och det räcker ingenstans. Betrakta alltså The Messenger som en kontaktannons – ”Gudabenådad gitarrist söker (fortfarande) frontfigur och tvillingsjäl. Desperat”.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
