Donovan - Beat Café

Appleseed/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2004)

Få artister har varit så svåra att återuppliva som Donovan Leitch. Hemma Värst-Neil spelade in en egen variant på hans Hurdy Gurdy Man, men det märkte ingen alls. En turné tillsammans med de unga beundrarna i Happy Mondays ledde till att Shaun Ryder gifte sig med hans dotter, men inte fan blev det någon ny Donovan-renässans. När en Beastie Boy äktade hans andra dotter ledde det absolut ingenstans musikaliskt. Inte ens en Rick Rubin-producerad skiva - sånt brukar ju kunna skaka liv i vem som helst - i slutet av 90-talet hjälpte. 

Så vad kan en lågmäld hemmainspelad temaskiva om beatnikarnas och poeternas favorittillhåll för ett halvt sekel sedan göra för en insomnad karriär? Förmodligen ytterst lite. Tyvärr. För tillsammans med en intim trio har Donovan på sin ålders höst plötsligt gjort en alldeles underbar liten pärla till skiva. 

Mycket måste tillskrivas Danny Thomson. Hans double-bas har vi tidigare njutit av hos John Martyn, Nick Drake och Richard Thompson, men tillsammans med Jim Keltner på trummor ger han Donovan inte bara en rytmsektion. Med ett sväng värt att dö för ger Danny Thompson Donovan ett modernt groove coolare än G Loves debut på spår som Love Floats, med ett sångeko som inte hörts sedan Alan Vega, och The Question med snygga detaljer i baklängeseffekter och annat. 

Lägg till det en rejäl dos försiktig hippiejazz lik Richie Havens senare katalog, och det blir lätt att överse med ett par exempel på trött klichéjazz och ett Dylan Thomas-poem som redan John Cale tonsatt till perfektion. Donovan angelägen? På 2000-talet? Det är så osannolikt att det måste vara sant.