Jag får väl erkänna att jag sånär hade gett upp hoppet om min gamle hjälte. Likt en herrelös samuraj drev han omkring utan mål eller riktning, och hans tidigare försök att på egen hand ta kommando över sin situation hade bara bidragit till att manifestera vilsenheten. Hans båda soloalbum har han hanterat som showcases för att visa upp sitt gitarrspels bredd och finess, och det har blivit ekvilibristiskt, spretigt och skittråkigt.
Men i sista stund visar sig Johnny Marr vara en pragmatiker. Han sväljer stoltheten och spelar The Smiths-hits live, och på samma sätt håller han in tyglarna på Playland. Istället för att genrebriljera spelar han riffstark rock med tydliga refränger, i singeln Easy Money rentav med hitpotential. Till på köpet har han äntligen lärt sig sjunga, och rockigare albumspår som 25 Hours håller genomgående hög klass. The Trap leder tankarna till forna New Order-samarbeten, och obotliga The Smiths-nostalgiker får sitt i utsökta och lagom subtila gitarrdetaljer som blinkar åt Oscillate Wildly. Elegant.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
