Thåström arbetar vidare med mångordiga monotona sånger med hans sedvanliga lyrikblandning av apokalyptisk ångest och självbiografiskt svårmod. Hans växande skara Dylanologer, som härleder och tolkar varje ord från Mästaren, bockar förnöjt åt namncheckandet av Velvet Underground och Jeffrey Lee Pierce, igen, men har svårare att svälja att även ”som när Whitney sjunger Dolly” används som bild av det starka och goda.
Det kan vi avfärda som deras problem, men tyvärr finns det annat som är svårsmält. De spartanska arrangemangen från hans förra decennium hade skapat luft och dynamik även här, men de får se sig undanknuffade av ödesmättade stråkmaskinssjok och dovt postpunkigt mullrande pukor, som om Thåström nu gräver ner sig i Imperiet-perioden i sina nostalgiska tillbakablickar. Och även om fina Samarkanda och än mer titelspåret – en av de bästa låtar han gjort under 2000-talet – är starka nog att bära den sortens ballast, tynger 80-talsmörkret på många ställen musiken rejält.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
