Lambrini Girls vill engagera

Inför Lambrini Girls spelningar i Stockholm och sedan Göteborg i helgen bokade Fokus Musik Zoom-möte för att undersöka vad vi kan förvänta oss av bandet som gjort vinterns kaxigaste politiska punkalbum.

Varken Phoebe Lunny eller Lilly Maciera har gjort några särskilda ansträngningar för att vara presentabla när vi ses via Zoom. Lilly som spelar bas och är central i bandets låtskrivande sitter på sin säng, och Phoebe Lunny som sjunger och spelar gitarr verkar helt nyvaken där hon gäspar stort och gnuggar sig i ögonen. Just nu är dagarna ännu mer intensiva dagar än vanligt för Lambrini Girls.

- Det är intensivt, och det är bra, nickar Lilly. Det skulle ju vara värre om inget av det här hände, för det skulle betyda att ingen bryr sig om albumet. Så jag är verkligen glad att vi har fullt upp, även om det är tufft.

- Jag tror inte riktigt att jag insåg hur det skulle vara, instämmer Phoebe. Man ser ju bara 10 % av det, för att använda den där isbergsanalogin. Den där synliga toppen som är tidningsomslagen, musikvideos, jävla sponsoravtal, glamour - det ser ju fantastiskt ut. Det är det man ser, tills man är inne i det. Och då ser man resten, vilket är att sitta i en skåpbil i två månader i sträck, tillbringa all tid på hotellrum, sova tre timmar per natt, och plötsligt inse: "Åh, vänta lite..."

Lilly nickar och fyller på.

- Folk har frågat oss hela tiden om vi är exalterade över att albumet släpps. Och jag har varit lite så där: "eh, tjaa, visst." Men så kvällen innan albumet skulle släppas kändes det plötslig som att jag fyller år imorgon, jag var så taggad.

- Jag förstod inte att det skulle kännas så tillfredsställande att släppa vårt album, fortsätter hon, att faktiskt se resultatet av allt hårt arbete under det senaste året. Vi hade gjort en massa intervjuer, en massa photoshoots, vi hade gått upp klockan fem på morgonen för att stå och frysa någonstans medan fyrverkerier skjuts av runt en och bränner ens ben och någon fotograferar alltihop.

Det låter dramatiskt.

- Det är ingen överdrift, slår Lilly fast. Det är exakt vad vi gjorde. Så nu när albumet är ute tänker jag bara att okej, allt det där var inte förgäves. Vad skönt.

Läser ni recensionerna? Är det viktigt för er?

- Vissa av dem, säger Phoebe Lunny. Vi har fått en del helt sjukt bra recensioner – riktigt fina, femstjärniga, helt fantastiska. Det har varit så härligt att läsa. Men igår fick jag en riktigt dålig recension skickad till mig, och sedan såg jag en till. "Sångaren skriver texter som om hon har hjärnskador." Och jag bara... jaha. Jag tror att jag nog aldrig borde läsa en recension igen.

Jag har hört andra säga att en dålig recension lämnar fler ärr än tio bra recensioner gör.

- Ja, det gör den, bekräftar Phoebe. Bra recensioner är fantastiska. Men om du får en dålig recension och 90 fantastiska, då är det ändå den dåliga man fastnar vid.

Phoebe Lunny och Lilly Maciera började sitt samarbete i det lokala punkkollektivet Wife Swap USA hemma i Brighton. 

Hittade ni varandra genom musiken eller genom det politiska?

- Vi var bara vänner, egentligen, börjar Lilly. Brighton är ganska litet. Och eftersom vi är i samma ålder och båda var involverade i musikscenen – vilket är svårt att inte vara om man bor i Brighton – så hamnade vi liksom i samma vänskapskrets. Jag minns första gången vi hängde ordentligt. Det var på en gemensam väns födelsedagsfest, där vi gick och målade keramik. Jag minns att jag tänkte: "Den här bitchen är fan helt galen. Jag älskar det."

Keramikmålning? Det är inget man riktigt föreställer sig att Lambrini Girls skulle ägna sig åt.

- Vi älskar det, utropar Phoebe. Men vi tog med egen öl. 

- Vi tog med massor av Red Stripe, instämmer Lilly. Och vi satt där och målade muggar och tallrikar och skit. Och det var skitkul. Men ja, vi blev bara vänner. Och genom det började vi göra musik ihop. Det råkade bara vara så att vi båda är väldigt politiska av naturen. Våra värderingar och åsikter stämmer överens helt perfekt och det har fördjupat både vår vänskap och vårt samarbete.

Jag har en känsla av att era tidiga intervjuer fokuserade mer på politik, medan de senare fokuserar mer på musiken.

- Vi får fortfarande massor av frågor om politik hela tiden, förtydligar Phoebe. Men på sistone vi fått fler frågor om vår musikalitet och sådant. Fast jag tycker fortfarande att det är lite obalanserat. Lilly, det här är ju mer din grej. Vad skulle du säga?

- Jag tycker absolut att du har rätt i din iakttagelse. När vår EP släpptes kändes det som att ingen ens frågade oss om vår musik, och det var rätt frustrerande. Missförstå mig inte – jag älskar att prata om politik. Det är såklart en enorm del av vår identitet, både som personer och som band. Men ibland kändes det som att folk helt glömde bort att vi också är musiker. I slutändan är vi först och främst ett band. Jag älskar att spela musik. Jag älskar att prata om musik. Jag älskar att lyssna på musik. Jag älskar att skriva musik. Sedan albumkampanjen drog igång har det funnits mycket fler samtal kring våra influenser och sånt – mycket mer än med vår EP. Det har faktiskt varit riktigt kul och skönt.

Jag föreställer mig att när Iggy Pop bjöd in er att kompa honom på covern av Personal Jesus förra året valde han inte er för era politiska åsikter, utan för er musikalitet?

- Vem vet, ler Lilly. Förmodligen. Jag menar, han spelade oss på sin radiostation, så det var säkert en del av det.

Vi hamnar i ett resonemang om andra band med starka politiska budskap genom tiderna, och fastnar i en anekdot om när den här skribenten intervjuade Crass runt 1980, via fysiska brev där de förklarade både sin musik och sin politik.

- Det är så coolt, suckar Phoebe. Jag skulle älska att göra en handskriven intervju i brevform, det vore skitcoolt. Jag skulle kunna använda mitt lilla sigill och allt.

Finns det en linje från Crass till Lambrini Girls, i traditionen av väldigt aggressiv punk med politiska texter?

- Vi har hört sådana jämförelser från äldre, förklarar Phoebe, och jag älskar det, för jag älskar Crass. Jag tycker att de är ett fantastiskt band. Men man inte kan använda samma format idag, eftersom vi lever i en helt annan värld än den Crass verkade i när de var som mest aktiva. Vi lever i en tid av sociala medier, där vi ser extremhögern växa på ett sätt vi aldrig sett förut. Och samtidigt har vi tillgång till en mängd information via sociala medier, TikTok och Instagram – allting finns bokstavligen vid våra fingertoppar.

- Så det handlar inte längre lika mycket om att väcka folk genom att chocka dem – vilket jag fortfarande gillar – utan mer om att få folk att engagera sig och organisera sig. Jag tror att det är en skillnad där. Men det Crass gjorde är en väldigt bra modell, när det gäller att provocera och att reta upp folk samtidigt som man har humor. Det handlar om att anpassa det till en modern kontext, med de olika förutsättningar som finns idag jämfört med då.

"Våra värderingar och principer måste återspeglas i våra liv och i vårt arbete. Annars är det bara skitsnack."

Har man ett ansvar som uttalat politiskt band?

- Du kan inte bara snacka, du måste agera också, slår Phoebe fast. Om vi säger till folk att gå ut och demonstrera, då måste vi göra detsamma. Det räcker inte att bara predika, våra värderingar och principer måste återspeglas i våra liv och i vårt arbete. Annars är det bara skitsnack.

- Det kommer ganska naturligt för oss, fortsätter Lilly. Bandets politik kommer från våra personliga politiska övertygelser. Vi har engagerat oss i brittisk politik och gått i demonstrationer långt innan vi började spela ihop. Så det är verkligen en organisk förlängning av våra liv och våra värderingar. Det är en av anledningarna till att vi försöker vi stödja initiativ som vi tror på, som till exempel kampanjen Pressure Cooker Arts, som samlar in pengar till Palestina genom att sälja t-shirts och annat. Sådant känns bra att vara en del av.

- Det är coolt när folk kontaktar oss för att använda vår plattform för att sprida sina budskap, säger Phoebe. Vi har pratat om orättvisor på våra privata sociala medier långt innan vi hade någon publik. Så det känns väldigt kraftfullt att nu ha en publik på flera tusen personer. Det är viktigt att använda den makten till något bra. Jag önskar att fler kändisar gjorde detsamma. Inte för att vi är några kändisar, men folk med större plattformar än vi har.

Finns det någon specifik fråga i era låtar som ni skulle säga är extra viktig just nu?

- Allt vi sjunger om är viktigt, konstaterar Phoebe. Men om man tittar på världsläget just nu och extremhögerns framfart, så har vi faktiskt ingen låt som täcker allt det. Vi har ingen låt om hur världen bokstavligen håller på att falla samman, hur USA håller på att bli en oligarki, hur demokratin monteras ner i ett av världens största länder och hur det påverkar resten av världen. Vi har ingen låt om det, ännu, men vi kanske kommer att skriva en.

- Vi skrev God's Country som en kommentar till extremhögerns uppgång och den brittiska regeringens misslyckanden, fortsätter hon. Det var en sorts övergripande kommentar. Men personligen kan jag inte bara sätta mig ner och skriva om ett specifikt ämne. Det fungerar inte så för mig. Det tar tid, det kräver mycket reflektion.

Några av Lambrini Girls låtar verkar komma ur mer personliga erfarenheter än andra, allra mest kanske Nothing Tastes As Good As It Feels, om ätstörningar.

- Den är baserad på ett citat från Kate Moss, förklarar Phoebe. Men jag sjunger den ur ett förstapersonsperspektiv utifrån mina egna upplevelser. Men det är ett extremt relaterbart ämne. Jag känner ingen kvinna eller queerperson som inte har upplevt det i någon grad. Så det var ett sätt att väva in min egen personliga erfarenhet och göra låten relaterbar. Det var ett sätt att använda det som en katalysator för att skapa en bredare samhällskommentar om skönhetsideal och det tryck som kvinnor och queerpersoner utsätts för, och hur det kan leda till destruktiva beteenden som ätstörningar.

En av de mest effektiva aspekterna av den låten, liksom flera andra låtar på albumet, är den humor som lyser igenom även i de viktigaste ämnena.

- Jag tycker att det är väldigt viktigt, förklarar Phoebe. Om du har ett budskap och vill att folk ska ta till sig det, måste du göra det engagerande. Ett bra sätt att avväpna folk och få dem att lyssna är att få dem att skratta. Om du vill bryta igenom den där muren, få någon att skratta först.

- Om du vill att folk ska lita på det du säger och faktiskt lyssna, så måste du hitta en väg in. För om du bara säger mörka, tunga saker, så kommer många att tänka: "Jag orkar inte höra det här." Men om du gör det engagerande och roligt så är folk mycket mer mottagliga.

En stor skillnad mellan den ursprungliga punkrörelsen och er handlar om förmågan att spela. Då var normen att man inte skulle vara skicklig, men er musik är extremt välgjord.

- Det är trevligt att du säger det, menar Phoebe, för jag och Lilz lägger ner så otroligt mycket tid på musiken. Vi brukar säga att vi är politiska musiker, med musikerrollen i första hand. Så det är extremt viktigt för oss. Dessutom är vår musik en direkt förlängning av vilka vi är som personer.

- Vi bryr oss verkligen om vårt hantverk. Jag skulle till och med säga att vi lägger ner mer tanke, omsorg och hantverk i vår musik än många andra band i vår genre. Vi arbetar metodiskt och noggrant, och går in i detalj och finslipar allt. Texterna däremot kommer ofta mer spontant, de bara flödar ur mig. Men musiken – där går. Vad tycker du, Lilz?

- Eftersom våra låtar har så starka budskap så blir budskapet oftast det folk fokuserar på, instämmer Lilly. Det är bra, det är vad vi vill. Men jag är också väldigt stolt över att om man lyssnar lite djupare och verkligen lyssnar på kompositionerna och ljudbilden, så finns det mycket intressanta saker där. Det är något jag är väldigt stolt över. Jag tycker att vi lyckades göra albumet så varierat som möjligt och verkligen tänkte på dynamiken och hur vissa delar skulle slå hårt. Vi byggde låtarna från grunden, bit för bit. Vi ville göra dem så intressanta och engagerande som möjligt, även musikaliskt, för att matcha de explosiva texterna.

Balansen mellan låtarnas dynamik och texterna på Lamrinis debutalbum känns verkligen så genomarbetade. Därför är det förvånande att Phoebe och Lilly skrev alla låtarna under bara två sessioner.

- Faktum är att vi gjorde det mesta av låtskrivandet under den andra sessionen, förklarar Lilly. Vi hade planerat in en vecka i februari för att skriva, men när veckan hade gått hade vi inte några helt färdiga låtar. Vi hade idéer till kanske fyra låtar.

- Under den andra sessionen i april klickade det. Det var samma månad som vi skulle in i studion, så konstaterade att "Okej, vi går in i studion om tre veckor och vi har inga låtar att spela in!" Pressen hjälpte oss att sluta överanalysera och bara skriva. Vi kunde inte sitta och ifrågasätta oss själva, vi var tvungna att bara gå med det som kändes rätt. Vi hade gjort samma sak med vår EP tidigare, och det verkar vara det bästa sättet för oss att arbeta.

Lilly fortsätter resonera om Lambrini Girls låtskrivande.

- Under båda våra skrivsessioner hyrde vi en replokal på en gård mitt ute i ingenstans. Vi kunde inte ta oss därifrån utan bil. Någon skjutsade oss dit, och så var vi i princip strandsatta där i en vecka. Det är det enda sättet att få Lambrini Girls att skriva musik – att ta bort alla distraktioner. Annars hade vi bara gått till puben!

Så det kommer inte att skrivas några nya låtar under turnén från februari till september då?

- Kanske. Man vet aldrig, ler Phoebe, men Lilly är mer bestämd.

- Ärligt talat gillar jag att hålla isär skrivande och turnerande. Jag vet inte varför, men det fungerar för mig. Men idéer kommer när de kommer, så man vet aldrig.

Vad kan vi förvänta oss av er live i Göteborg och Stockholm?

- Kaos, ropar Lilly. Och oväsen. Se upp för splash-zonen! Om du står längst fram kommer du att bli blöt.

- Och råttor och spindlar och riktigt läskiga saker, flinar Phoebe. Skrämmande grejer. Vi är ganska intensiva personer.

Lambrini Girls spelar på Hus 7 i Stockholm den 7 mars och på Pustervik i Göteborg den 9 mars.

Av Patrik Forshage

5 mars 2025

Intervju