Diamond Dogs – As Your Greens Turn Brown
Feedback Boogie
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2001.)
I mitten av 80-talet smyckade du dig med dödskallering som Keef (eller Keithan som du lite familjärt kallade honom), 20 tunna armringar, smala svarta Levi's, motorcykelboots och en snygg lila scarf med paisleymönster. Idag försöker du dölja pantern du lät tatuera på överarmen och grubblar ibland över vilken stackare som lagt vantarna på alla gamla trash- och boogieplattor med Quireboys, Wildhearts och Georgia Satellites som du krängde för varsin tia på börsen. Undra inte mer.
Bobba Lee Fett från Hellacopters, Sulo, Stefan Björk och Kent Axén köpte rubbet i trippeldublett, för att lyssna och lära. De utgör grundstommen i Diamond Dogs, som inför debuten förstärkts med ett par tunga nyförvärv. Förra årets succé Mattias Hellberg har fått en ordinarie plats i laget tillsammans med den hemvändande dekorerade veteranen Stevie Klasson, som spelat med äkta trashkungar som Johnny Thunders och Wayne/Jayne County.
De ingående studierna har gett resultat. As Your Greens Turn Brown visar på stor hantverksskicklighet, dagens Diamond Dogs skulle inte skämma ut sig som kompband till hjältarna i genren. Bröderna Robinson, Dan Baird eller Izzy Stradlin behöver inte leta musiker längre, om de anställer hela gänget är boogien komplett med Ian McLagan-orgel, Ian Hunter-piano och Ron Wood-gitarr.
Men för en egen platta håller det inte, därtill är låtmaterialet alltför svagt liksom Sulos låtsasamerikanska, särskilt tydlig i långsammare partier som verserna på Singin' With The Alleycats. Skälet till att du ibland kommer att tänka på skivorna du sålde när de kändes alltför patetiska är att de trots allt hade viss substans och några minnesvärda låtar. Det är den ingrediens som fattas på As Your Greens Turn Brown.
Låtar som Hardhitter, Bite Off och instrumentala Boogie For Tanja må ha titlar som inte skämmer ut sig i genren och ett ösigt boogiesound som är en exakt replika av förebildernas, men efter fyra lyssningar finns inte en refräng man får lust att samla grabbarna och skråla med i innan man beger sig ut i natten. Om du vill ha bra sydstatsboogie föreslår jag att du hellre köper tillbaka några av dina gamla Georgia Satellites-plattor, de har inte stigit i pris sen du sålde dem.