Markus Krunegård: Själv, inte ensam

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2008)

När När ett bands frontfigur går solo brukar det bero på att egot svullnat till en inflammerad blindtarms storlek. Eller att bandets trummis börjat slåss för att få med sina låtar på nästa skiva. Men när Nöjesguiden ska träffa Markus Krunegård för hans första intervju någonsin som soloartist stämmer vi träff på Laaksos soundcheck, när de kärvänligt och glatt spelar en försvenskad AC/DC-cover. Inga "musikaliska skiljaktigheter" alltså, eftersom Laakso i högsta grad fortfarande existerar. Ett ego redo att brista, med andra ord?

"Ensam är stark – vilket jävla skitsnack", sjunger du i
Se på mig nu, vad tycker du? på ditt första soloalbum. Hmm. Vad kan du göra ensam som du inte kan göra i Laakso? 

– Till att börja med – det är en väldig skillnad mellan att vara själv och att vara ensam. Det ena är konstruktivt, det andra är destruktivt. Så är det i musiken och så är det privat. Jag tycker först nu att jag börjar uppfatta min tillvaro som "positiv ensamhet", snarare än negativ.

– Innehållsmässigt finns det nog inget på mitt soloalbum som inte hade kunnat göras i Laakso. Det är väldigt högt i tak där. Men de andra var inte sugna just nu, och det var jag, och dessutom finns det många saker jag kunnat göra solo men inte i bandet. Spela bas också, och synth, om inte annat. Allt utom trummorna faktiskt, som är Laakso-Lars, utifrån instruktionen att "spela så svårt du kan".
– Men den viktigaste skillnaden handlar nog om självförtroende. I ett band utvecklar man ett kollektivt självförtroende, där man förstärker varandra i övertygelsen om att man är bra. Då spelar det ingen roll om Patrik Forshage eller någon annan kritiker tycker att det är skit. Men solo är man just själv. Jag vet inte, men jag tror att det kan vara jobbigare. På samma sätt finns det ingen annan som censurerar här. I Laakso har vi en konservativ gubbsoffa som sitter och säger att det där var väl inte så bra, men det fanns inte nu.
– Jag har spelat in två soloalbum tidigare, men sen har jag skrotat dem innan det var dags att släppa något. Kanske är det en blandning av jante, tvivel och lathet som har gjort att jag aldrig släppt något solomaterial förut.

Sidoprojektet Hets uppfattade jag som en kortsiktig grej med ett speciellt syfte. Men så är det väl inte med din soloexistens?

– Med Hets spelade vi in, släppte skiva, turnerade och la ner under ett och samma år. Solo har jag ingen femårsplan. Jag har väl lekt med tanken på att göra tre soloalbum, där det här är det första, och sen sluta helt med musiken. Men det är nog mest ett sätt att sätta press på mig själv.

Säger du att du skulle sluta med musik helt och hållet efter det?

– Alltså, jag ifrågasätter verkligen det här med att hålla på med musik som yrke. Det händer att jag ligger vaken på nätterna över det där, och då spelar det ingen roll att andra försöker lugna mig och säger att det är "skitkul" att jag lever på min musik. Jag kan inte känna det. Jag är uppfostrad med att man ska skaffa utbildning, riktigt jobb och allt det där. Många musiker tycker att det är ett jobb att sitta på Nada och dricka öl med rätt personer, men det tycker inte jag. Ibland kan jag bli så avundsjuk på dem som är uppväxta i kultureliten, med musikerföräldrar som sitter och dricker rödvin och uppmuntrar sina barn att förverkliga sig själva och leva kulturliv. 

Vad skulle du göra istället?

– Oj, det finns massor med saker. Bara att ha en chef att imponera på vore kul. Jag är bra på att skriva texter, formgivning gillar jag, och jag har en gång i tiden börjat plugga arkitektur.
Att gå den sortens kreativa utbildning var väldigt bra för mig i mitt musikskapande, det hjälpte mig att få upp tempot i låtskrivande och så. Men jag skulle verkligen inte ha några problem om låtarna slutade komma nu. Det vore egentligen ganska skönt, och kanske ta bort stressen i magen. Den andra magkänslan, det kreativa, skulle väl gå att överföra på helt andra områden också. 

Markusevangeliet, alltså.

– Ja, visst är det bra? Det var faktiskt Annika Norlin som hittade på det. Det kanske också var ett skäl att göra ett soloalbum, att det var ett namn som var för bra för att inte använda. 

Men evangelium betyder ju glädjebudskap. Dina texter är fyllda av ex, efterfester och sena nätter, men inte så värst mycket glädje. 

– Betyder det glädjesång? Det visste jag inte. Men jag kör hela vägen ut i den kristna symboliken, i omslag och allt. Namnet matchar mina uppblåsta pretentioner, jag menar, texter där man kallar sig själv dandy går ju inte att ta på allvar. Samtidigt tycker jag att det finns glädje i musiken, även om det inte finns det i texterna. När man sitter hemma och rotar i sina misslyckanden blir det ju inte så glatt, men å andra sidan finns det inget roligare i världen än att vara i studion. Det tycker jag hörs i musikens muntra glädje. En rätt bisarr cykel, egentligen, deppigt till glatt i samma process.

Du har låtar som faller isär. Maria och jag till exempel, i takt med textens förhållande. 

– Det har jag inte tänkt på, det kom undermedvetet isåfall. Det är precis så dramatisk jag vill att skivan ska vara, både i texter och i musiken. 

Att bli lämnad är ett återkommande tema. 

– Ja, det handlar ju mycket om att bearbeta posttraumatisk stress, och ofta handlar det ju om misslyckade relationer. Det blir ju ett slags koncentrat av all längtan, all saknad. Vilket som är vilket av det kan ju vara svårt att sortera. Jag läste någonstans att de allra flesta som blir lämnade är mellan 23 och 33. 

Då har du fem år kvar.

– Haha. Jo. Men nu är jag själv och nöjd med det.

"Ånger, sorg och skam – de kanske krossar mig en dag, men till dess var det jag som vann!", så sjunger du i Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp. 

– Det är precis det jag menar. Och jag har redan vunnit.

Så Lars är den enda Laakso-medlemmen på skivan. Lite lustigt då att skivan rymmer en öppen inbjudan till Laaksos första trummis Jonathan att komma tillbaka; "Vi saknar dig varje konsert".

– Hahaha. Ja. Jag frågade faktiskt Jonathan om det var okej att jag sjöng så. 

Finns det fler du har frågat om tillstånd för att nämna på skivan?

– Nä. Jag tänkte på det, men de som känner igen sig får väl ha lite humor, tycker jag. 

För jag uppfattar skivan som mycket privat. Du ringer till mamma i Hjälp, mormor dyker upp i Idioter och bandet nämns både här och där. 

– På ett sätt är texterna förbehållslöst privata och brutalt ärliga. Det är så jag skriver, och det är klart att det medför vissa problem. Jag vet inte riktigt om jag vågar spela den för mamma. Men det finns en massa fiction också, saker som kompisar har varit med om och som jag gör till mitt. Men musik har ju en sorts sanningspatos, och om du uppfattar den som privat så stämmer det delvis, medan jag på några ställen lyckats lura dig. Men det är inte så stor skillnad från Laakso på det området faktiskt. 

Flera låtar drar iväg uppemot sex minuter.

– Med Laaksos album är målet alltid att få fixa tio låtar som skulle kunna vara Tracks-ettor, även om ingen av dem faktiskt kommer att bli det. Här var målet nästan motsatsen, nämligen att inte ha refränger alls. 

Det misslyckas du med. Särskilt i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. 

– Jo, det är ju svårt att utrota refrängerna. Här kom de med till slut, som en dramaturgisk konsekvens av att... det blir så tråkigt annars. Men delvis tycker jag att jag har lyckats med just det. Albumet är långt, för att säga mastigt, och när jag lyssnar på den sortens skivor klarar jag sällan hela i en följd. Jag lyssnar i etapper, och när det gäller Markusevangeliet tror jag att den kräver mer än en lyssning. Den rymmer många typiska albumlåtar, om man inte går i fällan att tro att det betyder utfyllnad. Albumlåtar fyller sin funktion att skapa helhet tycker jag.

Du var rätt full efter livedebuten solo. Var det nervositet?

– Nervositet är fel ord. Eller, jo, det var jag, men som du säger, efteråt. Det var något som jag ville ha avklarat mer än något jag längtade efter att gör. Det var så mycket som kunde gå fel. Från början var det tänkt att bara vara jag och en kompis med våra gitarrer, men sen var det någon som ville spela synth också. När vi sen skulle repa så stod det en kille där, och jag frågade om han kunde spela trummor. Inte alls, blev svaret, så då var det bara för honom att sätta igång. Så småningom märkte vi väl att han faktiskt inte kunde det, men då hade han börjat tycka det var så kul att hamra där att vi inte gärna kunde lägga ner. Mycket hade kunnat gå fel, med andra ord.

Jag har umgåtts med sångare och låtskrivare, och de var sociala missfoster. Totalt självupptagna och helt fixerade vid sitt skapande. 

– Jag fattar vad du menar, men det stämmer inte på mig. Jag är socialt kompatibel. Jag är ju för fan en sportkille som råkat snubbla in på musik, jag är inte en av de där som har gått estetiskt program på gymnasiet. Samtidigt är det väl så att om två okända kommer fram på tunnelbanan för att säga att de gillar min musik så börjar man inbilla sig att alla känner igen en, och det är ju en märklig känsla. Så det kanske inte är så konstigt att man blir självupptagen. 

Markusevangeliet (Universal) frälser oss i början av april. Sedan tar Markus Krunegård till apostlahästarna för att sprida sitt budskap runt om i landet, och nu har han dessutom skaffat ett "riktigt" jobb som programledare för P3 Live.