A Camp - tre 90-talsreliker utan något att förlora

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden xxx 2001)

"Det handlar inte om liv och död, och det är förbannat skönt." A Camp är ett uppgraderat hobbyband som lika gärna skulle kunna spela death metal om de haft lust. I Nöjesguiden berättar de om andra hobbies, som pepparkaksbak, strypsex, Weimar-cabaret och månskensstunder med Brooke Shields." 

–Hur ska vi göra det här nu då, frågar Nina Persson och tittar på sin amerikanske make Nathan Larson. 

–Jag förstår nästan allt på svenska, men uttrycker mig bättre på engelska, förklarar han. Om du har frågor direkt till mig är det lättare om du kan ställa dem på engelska. 

Nina föreslår att vi kör hela intervjun på engelska. Det är förstås roligare när hela den trio som är A Camp kan delta i samtalet. Men Nathans svenska är ändå imponerande. 

– Jag bodde ju med Nina i Malmö några år, och nu pluggar jag svenska i New York. Mina farföräldrar från Sverige. Men de utvandrade till USA i slutet av 1800-talet, så den svenska de talade när jag var liten har visat sig vara väldigt ålderdomlig. 

–Det är faktiskt skitkul, fyller Nina i. Vi skulle göra något så okaraktäristiskt som att baka pepparkakor, och Nathan har en hel bok med recept från sin gamla Aunt Lilian. Det blev helt sjukt. Receptet sa bara "lagom med smör", "a few cups of flour" och så, och för att förvandla vår pepparkakssoppa till en deg var vi tvungna att blanda ner massor med mjöl. Vi stod där och kavlade 400 jävla pepparkakor. 

Ett par dagar innan vi träffas har A Camp gjort comeback för inbjudna i Tranans bar i Stockholm, och närvarande media blev så till sig att DN publicerade en regelrätt konsertrecension, av ett litet showcasegig, medan Aftonbladet behövde ett helt uppslag för att rapportera om tilldragelsen. Överdrivet, kan tyckas, men en tjugotalsinspirerad Nina Persson på scenen, flankerad av Niclas Frisk på gitarr, Nathan Larson på bas och rökmaskin, var verkligen sensationellt. Trots att Nina deklarerade att hon var oerhört nervös. Kanske lite ringrostig också? 

–Galet nervös. Och rostig, åtminstone i livesituationen. Även om vi spelat mycket medan vi gjorde skivan, naturligtvis, får vi nog lov att ordna ett boot camp inför turnén i mars. 

Niclas Frisk, som utgjorde andra halvan av A Camp på deras första album 2001 men numera bara är en tredjedel i och med Nathan Larsons uppgradering till fullvärdig medlem, håller med.

– Det är precis på samma sätt, fast tvärtom, när man kommer direkt från turné och går in i studio. De där stora gesterna fungerar inte alls i studio, och finmotoriken tappar man fullständigt på turné. 

–Vi hade inte riktigt hunnit repetera inför Trananspelningen, utan satte igång samma dag. Länge kändes det som att det inte skulle funka alls, men det är bra att klättra ut på den där tunnaste grenen ibland, tycker Nathan, och både Niclas och Nina instämmer. 

–Man får en adrenalinkick när man vågar testa, menar Niclas. Det är som att kasta sig in i strypsex. 

Nina skrattar. 

–Ja, eller som att hoppa från tian. Men du hoppar från tian framför ett samlat mediauppbåd? 

–Vad fan, det är lika bra att göra det så svårt som möjligt, att utsätta sig ordentligt. 

–Visst, det finns liksom inget att förlora. Utom ansiktet, och självrespekten, konstaterar Niclas, och Nina flinar. 

–Haha, och sedan ägna två år åt att be om ursäkt. 

Nathan tänker inte be om ursäkt. Han har till och med en strategi. 

–Jag tycker att det finns saker att lära av Obamas strategi under presidentvalskampanjen. Han sänkte konsekvent förväntningarna. "Nej, nej, det är ingen ointaglig ledning, vi måste fortsätta kämpa". Om man sänker folks förväntningar och sedan har kapaciteten att leverera på den högsta nivån blir effekten mycket större. 

Nina, i en DN-intervju i våras talade du om inspelningarna som ditt soloprojekt. Men det var det inte.
–Nej, och tanken var aldrig att jag skulle göra något solo. Antingen var det jag som var slarvig i vad jag sa i den intervjun, eller så var det journalistens ordval. Det är trist att vara ensam, jag vill jobba ihop med människor som jag tycker om. Däremot var det svårt att pussla ihop det så att vi kunde komma till skott. Niclas höll på med sina grejor, och Nathan hade en massa filmprojekt. Så när vi äntligen kom till skott var vi ordentligt utsvultna. 

Du har nyligen flyttat till New York, Niclas. Det måste ha underlättat samarbetet.
–Innan dess var jag liksom A Camps svenska platschef, och representerade bandet här. Men nu har jag bott i New York i ett år, i East Village. Det känns väldigt lyxigt, även om det blir en hel del resor fram och tillbaka till Sverige.

Jag läste att du inte har något green card, Nina.
–Det stämmer, och jag vill faktiskt inte ha något heller. Jag har arbetstillstånd inom mitt område, "extraordinary ability in arts". Extraordinary ability, vad sägs om det. Du vet, The Cardigans var signade till Def Jam i USA under en period, och på den tiden var det skitbra med ett sådant arbetstillstånd i tullen. "Yo, Def Jam, that's cool girl, all white n' shit, den här vägen, inga problem". 

Efter utdraget letande har Nathan och Nina nyligen flyttat in i ett stenhus i Harlem, identiskt med huset i Cosby Show enligt Nina.
–Vi skrev större delen av albumet där, berättar Nathan. Det är fantastiskt. Även om Harlem fortfarande är lite av ett ghetto. Vi fick faktiskt besked bara häromdagen att vi hade haft inbrott. Men vadå, det sker ju inbrott i hus precis överallt. Det är absolut inte farligare i Harlem än i de hippa områdena i till exempel Brooklyn. Där är det många fler våldsfall.

När A Camps första album kom 2001 var det klart uttalat att det var ett hobbyprojekt. En ren fritidssysselsättning, beskriver Nina det som, och Niclas förklarar.
–Atomic Swing hade fallit isär, och jag kände mig väldigt begränsad. Det var så länge som jag hade skrivit Atomic Swing-låtar, utifrån de ramar som till exempel min begränsade sångröst innebar, och det fungerar bara så långt. Det kändes som om jag hade prövat alla recept på de ingredienserna. Samtidigt hade jag en massa råvaror som låg utanför de ramarna, som jag också ville pröva att använda. Så Nina och jag bestämde oss för att försöka skriva ihop, och tillbringade en natt vid mitt piano hemma. Där skrev vi faktiskt I Can Buy You, direkt.

–Jag minns att jag skrev hela den texten, i realtid, medan jag gick över den där bron precis utanför ditt hus, Niclas. 

–Det som är lite speciellt är ju att A Camps allra första låtar och allra första inspelningar nådde allmänheten, funderar Niclas. Andra band kämpar i det tysta under lång tid, och deras första steg får vi aldrig höra. 

Nu däremot är det annorlunda. 

–Nu är A Camp vår högsta prioritet. Samtidigt som det innebär en fantastisk känsla av frihet, förklarar Nina, och Nathan håller med. 

–Just det. Det handlar inte om liv och död, och det är förbannat skönt. 

–Det känns som om A Camp skulle kunna göra death metal om vi hade lust, namnet är inte kopplat till något visst koncept, slår Nina nöjt fast. Visst hade vi idéer om ett andra album redan för sju år sedan, men sedan kom annat emellan. När det nu blev dags bestämde vi oss för att bli guldfiskar, att radera våra minnen om vad vi tänkt om A Camp innan. Vi ser oss alla tre som nittiotalsreliker, och det är rätt skönt. Vi har liksom inget att förlora nuförtiden, inget att vara rädda om. 

–Precis, instämmer Niclas. It makes the mental isterbuk go away.

–The vadå, undrar Nathan. 

–Eh. The mental beer belly?

–Jaha. Jaha?

A Camps andra album har ganska lite gemensamt med det första. På sin hemsida talar bandet om första albumet som en landsortsskiva och det nya som en storstadsdito.
–Jag har fått så många nya influenser, berättar Nina. Just nu är jag fascinerad av depressionen. Min dröm är att se ut som en bookmaker från tjugotalet. Samtidigt ville vi försöka kombinera olika tidsepoker. Kanske lite franska revolutionen?

"Tonight I'm gonna party like it's 1699", sjunger du.
–Ja, haha. Och då skulle jag vilja börja prata om Prince. Men det ska jag inte. 

Den nyblivne New York-bon Niclas har en teori om skivans urbana karaktär.
–Jag tror att New York bidrar mycket till det där. Nina sjunger med weimar-cabaretorkestern The Citizens Band, och samtidigt utsätts man för Antony & The Johnsons på Apollo…

–Det var grymt, skjuter Nathan in.

–…och hela den där Jim Carroll-romantiska New Yorkbilden som jag och Nathan har gemensamt. 

–För min del är jag totalt nere med Suzanne Vega just nu. Hon har en låt som heter New York Is a Woman, och precis så är det, fyller Nina på innan Nathan fortsätter utläggningen. 

–Alla i New York är resande, och det är det som titeln The Colonist syftar på. Även om jag går exakt samma sträcka hela tiden blir jag överraskad av något nytt varenda dag. New York är så ungt i relation till till exempel Stockholm, men den staden har blivit så sargad genom åren. Den är som en cyborg som inte går att döda. 

–Du skulle sett när Niclas flyttade dit. Det första han gjorde var att skaffa en hög hatt och en lång rock, så han såg ut som Jack The Ripper när han drog runt i staden, fnissar Nina, och Niclas ler nöjt och fyller på med New York-anekdoter. 

–En kväll när vi höll på att spela in blev det månförmörkelse, så vi gick ut på gatan för att titta. Bredvid mig stod en jättelång tjej, som jag tyckte jag kände igen. Det var Brooke Shields. Helt vrickat, men det är rätt typiskt för New York. 

Så det är ett klassiskt New York-album ni har gjort?
–Det låter förstås pretentiöst, tvekar Nina. Men det är precis vad vi har. 

–Du vet Lou Reeds Street Hassle, undar Nathan? Jag snodde basgången till Chinatown rakt av från celloslingan i den. 

Nina lånade framför allt från en annan inflyttad New Yorkbo.

–Jag har haft en svår David Bowie-period ganska länge nu. Så jag försökte sjunga precis som han, som Lodger. Vi har till och med spelat in en cover av Boys Keep Swinging, som kommer som bonusspår någonstans. 

–Man behöver inte komma från New York för att göra New York-album, sammanfattar Nathan. För mig är The Rolling Stones Some Girls det ultimata New York-albumet, i varenda liten "oooh-oooh"-falsettdetalj. Mer New York kan inget bli. 

Gästlistan VIP

Världens bästa hobbyband, enligt Nathan Larson och Niclas Frisk
The Dukes of Stratosphear
XTC backar tiden och gör en Sgt Pepper/Their Satanic Majesties Request

Buster Poindexter
David Johansen som crooner. Hot hot hot!

Eric Burdon & War
The Black-Man's Burdon. Versionen av Paint It Black brukar vara en 14 minuter lång floorfiller som garanterat genererar extas.

The Raconteurs
Steady As She Goes är Jack Whites formtopp.

The Notting Hillbillies
Your Own Sweet Way är Mark Knopfler på Ronnie Scotts typ. Ren centralstimuli.

Tom Tom Club
Talking Heads minus David Byrne plus Sly and Robbie.

The Knitters
Countryband med medlemmar ur L.A.-punkbandet X

The Creatures
Siouxsie & the Banshees, kids. Lyssna på trummorna.

Time Zone
John Lydon, Bill Laswell, Afrika Bambaataa. 

The Rich Kids
Ghosts Of Princes in Towers är otrolig! Glen Matlock från Sex Pistols, Midge Ure
innan Ultravox, och jag tror Mick Jones var med en sekund.

Foto: Kjell B Persson