The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen

Honest Jon's/EMI
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007.)

När han har tråkigt brukar Damon Albarn håglöst slå i sitt rocklexikon och slumpmässigt välja ut legender att samarbeta med, och den här gången föll lotten på baslegenden Paul Simenon från The Clash och trumlegenden Tony Allen från Fela Kutis band. Med Gnarls Barkley/Gorillaz-Danger Mouse at the controls har Damon låtit dem produktplacera sina mest igenkännliga specialiteter (Guns of Brixton-gunget och afropopsvänget) bakom sina vanliga popsånger.

Damon Albarn vill gärna presentera det här som ett band, inte som ett Damon-projekt, och om vi hade gått på den enkla hade vi som under de glada Clash-dagarna tillskrivit Paul Simenon de djupa dubinfluenser som präglar albumet, och kanske promenaderna ner till Themsens snabbt stigande vatten. Men sanningen är förstås att Damon Albarn inför möjligheten att arbeta med en sådan ikon skräddarsytt material utifrån sina föreställningar om idolen. Tony Allen var svårare att hantera, och det betyder att han underutnyttjas nästan skandalöst.

Herculean kändes som ett mystiskt val av förstasingel, men med klara blinkningar till The Clash och skivans tydligaste koppling till Gorillaz-vimsigheterna är den kanske trots sin anonymitet rätt sätt att fånga massornas intresse. Roligare är Northern whales enkla afropop, drypande av dub, och Green fields som tidigare hörts som Last song på ett Marianne Faithfull-album för några år sedan.

Damon Albarns popkänsla, mer exploaterad här än på många år, garanterar att det aldrig blir dåligt, och genre-lekarna som i 80's song, där dub förenas med doo-wop, är kärleksfulla och avväpnande. Ett steg i rätt riktning, Damon. Äntligen.