Hamell on Trial - Choochtown
(Evangeline/MNW)
BETYG: 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001.)
"Ey, Yoo, I don't care about your gun collection, you haven't even got the balls to get yourself a job – go fock yoself." Vissa har redan svår abstinens efter The Sopranos. För några har det gått så långt att de tagit kontakt med stora män med läderkavajer för att övertyga SVT om att inte vänta ett helt år med nästa omgång. Hamell on Trial är ett bättre alternativ, och Choochtown mildrar abstinensen hela året. Några vakna människor snappade upp den här skivan redan för ett år sedan, när Hamell on Trial gav ut den på sin egen etikett Such-A-Punch i New York. Vi andra har fått vänta tills den hamnat på större bolag och fick europeisk distribution för att upptäcka mästerverket.
Ed Hamell är en smart argsint man som hänger på Brooklyns bakgator där han samlar händelser och karaktärer för sina sånger. Han är skallig och skitig under naglarna, och har inga problem att smälta in i miljön han skildrar. Folk vill alltid berätta sina historier för honom, menar han, och låser in sig med Stooges på högsta volym för att slippa höra. Det som ändå tvingas på honom går in genom ena örat och ut genom andra, men hans novellika texter visar att han hinner fästa en del av det på papper på väg mellan öronen.
Choochtown är en av få skivor i världen som förtjänar att nämnas i samma andetag som Modern Lovers första skiva. Men Ed Hamell står inför rätta för betydligt allvarligare saker än Jonathan Richman. Choochtown befolkas nämligen av idel ljusskygga individer. Här finns Nancy, som dumpar varje pojkvän så fort hans droger tar slut. Billy vill man inte vara nära när han tänder av, och när han så småningom dör blandar hustrun Cynthia ut hans aska med stryknin och förgiftar alla makens langare på begravningen. McClusky är en sleasig Hollywoodadvokat som är beredd att anlita vem som helst för att få tillbaka vissa fotografier där hans kände klient figurerar tillsammans med barn i mycket opassande situationer. Valet faller på torpeden Chooch, som skaffar tillbaka fotografierna med så mycket våld som nöden kräver och lite till. Sen pressar Chooch själv klienten på 90 tusen, och gömmer sig i Texas tills allt lugnar ner sig. Det svänger mer än i en ny deckare av Andrew Vachss eller James Ellroy.
Om inte dessa referenser är tillräckligt lockande för att du ska kasta dig över din lokala dealer och tvinga honom att beställa in ett exemplar åt dig associerar vi vidare. Hamell on Trial har förmodligen aldrig hört Velvet Undergrounds I Can't Stand It, för sådan skitigt enkel kraftfull rock går inte att återskapa hur mycket man än anstränger sig. Chansen är stor att Hamell snubblar över just det ljudet därför att han inte förstår bättre. Lou Reed med humor och hårdkokta noveller. Joey Ramone, unga arga Billy Bragg, Badly Drawn Boy på tidsresa till det tidiga 70-talet, Patti Smiths Horses med Ed McBain som förebild snarare än Rimbaud. Räcker det för att övertyga? Och om du någon gång undrat hur det låter när Gud svarar i telefon får du svaret här. "Say what?" Det är djävulen som ringer och försöker skaffa biljetter till satirikern Bill Hicks utsålda show på Gabriel Arena i Himmelen. När Gud undrar hur en sådan tjänst skulle kunna återgäldas är Satan inte svaret skyldig; "Well, without me, there'd be no you." Ed Hamell lyssnar på båda, men den enda han tillber är Bill Hicks.
Skivrecension