I England har nya arbetsmarknadsundersökningar visat att det idag finns fler singer-songwriters som har nominerats till Mercury Music Prize än vad det finns mjölkbud. Språkliga undersökningar visar samtidigt att det engelska språkets vanligaste jämförelsefraser idag fullständigt domineras av ”som Nick Drake” och andra närliggande uttryck.
Tom McRae får delvis ta på sig ansvaret för den här utvecklingen. Visserligen hade tendensen funnits ett tag när han släppte sin debut för drygt två år sedan, men det var i samband med den som utvecklingen exploderade. Att debuten blev en växande överraskningshit har fördröjt uppföljaren, och när den nu kommer har redan den tystlåtna akustiska vågen passerat.
Tom McRae står inte handfallen inför sådana förändringar, han bygger vidare på förra skivans ensamma gitarr och röst med såväl orkester och percussion som samplingar. Ibland funkar det utmärkt, som i You Only Disappear och i den mycket veka och Mercury Rev-orkestrala Walking2Hawaii. För att inte tala om argsinta Karaoke Soul som med suggestiva stråkar och kyrkokör går till frontalangrepp på popindustrin och dess chief Pop Idol himself, Tony Blair.
Men hur gärna Tom McRae än vill vara ung arg Londonbo kan han inte gömma sin bakgrund i mammas kyrka hur som helst. Stämningarna blir rent sakrala, och hans sångartrick, att sjunga väldigt nära mikrofonen för att ömsom låta rösten spricka och ömsom pricka några falsettoner, slår över i rent Bono-wailande. Sånt kan bara en prästmor älska, och armén av yngre singer-songwriters som väntar på sina nomineringar tränger snabbt undan Tom McRae.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
