Thurston Moore är ett klassiskt exempel på att kunna men inte vilja. Solo plockar han fram en stilla elegans som inte hörs antydan till i Sonic Youths experiment och mangel. Även om en del av hans vackra sånger påminner om moderskeppets låtstruktur finns i den här luftigheten utrymme för subtiliteter och avancerade små finesser på akustisk gitarr. Stråkar och andra detaljer bidrar ytterligare till den intimitet som producerande Beck skapar, och samme man fungerar tillsammans med J Mascis akustiska stunder samtidigt som Thurston Moores viktigaste samtida referens.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
