Deportees berg-och-dalbana

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2009)

Först så går det upp, så går det upp, så går det upp, så går det ner. Sedan går det ner, så går det upp, så går det upp. Povel Ramel var den som beskrev det, men få har fått uppleva samma hisnande klättringar och fall i berg-och-dalbanelivet som The Deportees.

Deras första tvåspårsdemo för sju år sedan fick Nöjesguiden att göra gemensam sak med Andres Lokko och halva Sveriges kritikerkår för att på gator och torg proklamera storheten i syskonkvartetten från Vindeln och deras, på den tiden, säregna mix av falsettsoul, country och finaste pop. USA-turné följde nästan för snabbt, med spelningar på CBGB's och Trubadour, och sedan handplockades The Deportees att spela förband till Phoenix på deras turné i Storbritannien. 

Men. Deras andra album, i fyra näst intill identiska nyanser av brunt, gjorde ingen människa glad, och minst av allt deras skivbolag som prompt och osentimentalt kapade dem. Osämja och bandmedlemsavhopp följde, något som tar särskilt hårt när det är lillebror som inte längre vill/får vara med. Och hade sagan slutat där hade ingen blivit förvånad. Men The Deportees är gjorda av segare virke, och när det till slut är dags för deras tredje album, Under the Pavement – The Beach, har till och med skivbolaget fått krypa till korset. 

–Det är skönt att vara tillbaka i sadeln igen, konstaterar The Deportees sångare Peder Stenberg. Men för oss känns det inte riktigt som att vi har varit borta. Vi har ju levt med The Deportees hela tiden, pratat om det, planerat för det. Efter andra skivan hade vi tänkt vara lite sådär sextiotaliga och få ut en platta varje år, men riktigt så blev det ju inte. 

Så blev det sannerligen inte. Peder Stenberg berättar hur The Deportees istället fick silkessnöret av samma A&R som bara några år tidigare hade signat dem. 

–När Isse Samie från skivbolaget ringde för att ge oss sparken lindade han in budskapet så mycket att det nästan inte gick fram alls. "Ni vet, det är inget personligt, och om bara några veckor är läget säkert ett helt annat, men…" Det är ju aldrig kul att känna sig övergiven och utkastad. Men vi är ett band med en särdeles stark bandkänsla, redan från den tiden i Umeå när vi slutade spela hardcore och alla tyckte att vi var dumma i huvudet. Så vi var rätt väl förberedda. 

–Det är klart att det är förknippat med oro att få sparken, spär brorsan och bandets gitarrist Anders Stenberg på. Så slutade Jonas Lidström i samma veva, dessutom. Vi har faktiskt aldrig riktigt pratat ut om det där. Man måste på något sätt vilja allt eller inget, är det något mellanting är det kanske lika bra att lägga ner. Stämningen var förstås känslig, och alla var superledsna, samtidigt som vi var inne i en bra period med en skivinspelning framför dörren. Vi var tvungna att höja oss en nivå över det, och på ett sätt stärkte det nog oss. 

Nu är The Deportees tillbaka på EMI igen. Men tro inte att de har stått med mössan i hand. 

–Att vi spelade in för egna pengar blev bättre i slutändan, konstaterar Peder Stenberg. EMI fick krypa till korset, haha, och det var förstås en liten revansch. 

Något som däremot inte längre finns kvar hos The Deportees är den där countryn som vi brukade vara så lyriska över. Popen och falsettsoulen däremot har fått en stärkt ställning. 

–Man skriver ju inte musik i ett vacuum. De idéer och uppslag som kommer är vad som kommer. På första albumet ville vi att det skulle låta slitet, med en mix av r'n'b och country som inte fanns på andra håll då. Sedan med Damaged Goods ville vi ha det gubbigt och skäggigt. Nu är det mer en återgång till det dramatiska, med stråkar och stora känslor. Undermedvetet blir det nog så att varje skiva på något sätt blir en motreaktion på sin föregångare. 

Ingen cover blev det på det nya albumet, men några mycket tydliga citat. Sologitarren i Tell It to Me Like You Told It to Them, till exempel. 

–Visst, erkänner Peder Stenberg. Vi hörde att det lät väldigt mycket som The Clash Clampdown, och då var det lika att ta det hela vägen. I Out of Love har vi ju lånat en del från Talking Heads Naive Melody. Jag älskar sån där konstnärsfunk som bara svänger. Det vore skitkul att börja en konsert med en bergsprängare, som David Byrne i Stop Making Sense, fast kanske en bazookavariant, och sedan ramla runt på scenen medan jag spelar gitarr, på ett snyggt koreograferat sätt. 

Det låter som om det kommer att finnas anledningar att se The Deportees live?

–Vi borde verkligen ha en riktigt bra liveshow, men än har vi mest pratat låtval, funderar Anders Stenberg. Vi är inget uniformsband, men samtidigt vore det kul att komma längre än att var och en sätter på sig den tröja de gillar bäst. Vi är vanliga killar, mer än artister, men det kan krävas något mer, för vi gillar ju när det är visuellt. Jag såg Fever Ray häromdagen, med masker och laser, och det var verkligen mäktigt.