Det kan verka helt naturligt att Lee Ranaldo går vidare i upptrampade Sonic Youth-spår när bandet i allt väsentligt har upphört att existera, och särskilt när ytterligare två gamla SY-medlemmar deltar. Men för den som har försökt närma sig de extrema ljudexperimenten på hans många tidigare egna skivor blir det en desto större överraskning att han nu väljer en sångbaserad väg. Ofta är musiken psychedelia-bestänkt storskalig rock, här och där liknar det hur Hüsker Dü-medlemmar lät när de gick skilda vägar (lika delar Grant Hart och Bob Mould) och någonstans är det stilla och akustiskt. Att det är utmärkt rätt igenom förvånar dock ingen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
